TRUMPS DOKUSÅPA

 

Nazister marscherar i Charlottesville, USA. De har egen paramilitär med sig, kamouflage-
klädd och tungt beväpnad. De har flaggor med hakkors och facklor. De skriker "Heil Trump".
De misshandlar obeväpnade civila. En av dem ränner sin bil rätt in i motdemonstrationen,
19 skadas, en dör.

 På presskonferensen understryker landets president
att " båda sidor" har ansvar för det inträffade och
lufsar sedan därifrån, låtsas som han inte hör jour-
nalisternas frågor.´


Utvecklingen i USA det senaste året känns inte bara
fel, den känns direkt motsägelsefull. USA har alltid
framstått som den fria världens ledare och alltings
räddare, en stark och god  makt som gör det rätta.
Drömmarnas  land. Presidenterna brukar själva
spela på den här bilden. Men Donald Trump gör
tummen ner åt detta och hela den mäktiga historien
om USA som ett land där åtminstone den lagstadgade rasismen numera bekämpats och vars
soldater ute i världen dessutom en gång för alla krossade nazismen.
Han vill bygga murar,  bokstavligen, mot Mexiko. Han har förbjudit vissa nationaliteter
att komma in i USA och det handlar inte ens om de länder varifrån islamistiska terrorister
kan tänkas härstamma, utan bara om arabiska länder som han inte gör affärer med. I
Kalifornien ruttnar nu skördarna bort till följd av den hårdnande migrationspolitiken, det
finns inte längre tillräckligt med arbetskraft.

Man kan analysera Trumps nya USA till leda,
men i slutändan är det förmodligen helt enkelt
så att han är en man som är van vid rikedomens
vadderade värld och aldrig ha behövt ta konse-
kvenserna av något och till slut hittade ett sätt
att roa sig, nämligen dokusåpan. Som sedan
fortsatt att leva som om allt vore en dokusåpa.
Han ställer till med drama, han ljuger och bedrar,
han gapar om hur falska och äckliga alla andra är. Det är ju så man spelar spelet och vinner det
i dokusåporna.
Denne president är en så uppenbar filmskurk, men han är likgiltig inför Hollywoodtroper,
inför etiska påbud, inför normal anständighet, allt.
Öppen fascism kan verkligen fortfarande få fäste i den fria världen om vi inte aktar oss.
Och ondskans inneboende tomhet gör den inte mindre farlig, det håller vi bittert på att
lära oss.

Underlag: Lisa Magnusson, Expressen