Vi har haft en berättarafton i Sherwoodskogen igen. Var och varannan vecka har vi en
sådan. De kommer helt spontant. Så här års går solen ner ganska tidigt här i Sörmland
där vi nu befinner oss, redan omkring 1620. Så det blir långa mörka kvällar som måste
fyllas med något. En av oss äldre kände att nu
var det läge att berätta något.
skriva i skolan när man kom tillbaka efter
sommarloven. "Mitt sommarlov" skulle
rubriken vara.
Det är väl knappast sannolikt att barnen får
skriva sådana uppsatser i dagens skola, där
känslan för rättvisa i alla lägen har gått till
överdrift. Vad är ett par sommarveckor på
kollo mot en månad i Thailand? Efter att ha
prövat på Thailand skulle nog många av oss som nu är vuxna lika gärna ha åkt på kollo?
Men det finns dessvärre barn som inte kommer iväg någonstans.
VI KÄNDE OSS SOM ÄKTA COWBOYS
Ett långt sommarlov låg framför oss som börjat skolan. Lämnat storstaden Norrköping
för en efterlängtad sommar hos mormor och morfar i byn Östanbjörka i Grangärde i
södra Dalarna. Deras hus ligger ett par meter bara från sjön Björkens strand. Man kunde
faktiskt sitta i deras kök med ett långt spö och fiska abborre. Sådana fanns det gott om.
Vi kom till Grangärde station med ångtåget från Ludvika.Vår strame stins stod på per-
rongen i sin snygga uniform och tog emot alla resande. Jag och min tvillingbrorsa häm-
tade snabbt ut våra polletterade cyklar, sedan började vårt cykelrace, det gällde att
komma först till sommarparadiset, mormor och morfars gård.
Grannarna hade kommit till stationen med roddbåten för att hämta allt bagage familjen
hade med sig. Vi var 5 personer, föräldrarna och tre barn, äldste brodern var 10 år.
Morfar som blivit blind i av grå starr (idag opereras ett öga på 15 min!) tvingades sluta som lantbrukare. Men hästens spilta och kornas bås fanns kvar liksom platsen för hushålls-
grisen liksom en kalvkätte. Mycket hö låg kvar på höskullen. Nu gällde för morfar att för-
sörja familjen, mormor, tre döttrar och en fosterson. Han blev omskolad, eller rättare sagt,
han omskolade sig själv till borstbindare.
Nästan alla i byn är släkt. Längs byvägen till Östanbjörka bodde morfars lantbrukande
bröder och systrar med familjer i de första fem gårdarna. Två av morfars bröder råkade
ut för samma ögonsjukdom som morfar, men de levde vidare utan att klaga.
I granngården bodde morfars syster Emma med maken Johan och sonen Stig med
hustrun Elin och sonen Bengt. Eftersom tvillingbrorsan
och jag hade mist vår farmor innan vi
föddes blev Emma en perfekt surrogatfarmor.
Glömmer aldrig när hon nackade en tupp på
en huggkubbe i vedboden. Brorsan och jag
fick springa efter den huvudlösa tuppen längs
hela bygatan innan den dog. Inte heller kan
jag glömma när Johan och en slaktare från
orten långsamt förpassade hushållsgrisen till
de sällare jaktmarkerna nere i sjöhagen. Det
här var ruskiga upplevelser för oss. De enda
nervpirrande vi varit med om var några fotbolls-
och speedwaymatcher hemma i Norrköping.
Förutom kattor och höns hade Emma och Johan kossor, Majros och Gullros, ibland
också en tredje som hette Stjärna. Det var i det sällskapet vi började känna oss som
cowboys.
Jag vaknade vid 6-tiden nästa dag, väckte brorsan
och sedan snabbrush till kossorna.
Där hade Elin precis mjölkat färdigt. Vi mötte
henne i lagårdsdörren med ett par spannar
av den nya komjölken. Hon nämnde något om
kaffe i köket om en stund, men det var totalt
ointressant för blivande cowboys, som nu skulle
ta sig an sitt nya yrke.
Gullros stod närmast ladugårdsentrén och hon
fick därför "bli min". Brorsan hittade en rykt-
borste med skrapa och började rykta Majros. Själv letade jag efter några typiska cowboy-
tillbehör i ladugården men det närmaste jag kunde hitta var en sopborste. Nåväl, det var
säkert viktigt att hålla rent i båset så jag började sopa där. Det gällde att hålla koll på
allting men som cowboy under utbildning lyckades jag få ena foten under hennes klöv.
Hon förstod inte varför jag skrek utan stod lugnt kvar men vände ändå snabbt på
huvudet. Jag lovar - det var inte bara våra blickar som möttes.
Har funderat över om namnet på den tredje kon, Stjärna, hade något att göra med den
smäll som uppstod. Brorsan som saknade all insikt i cowboyyrket låg dubbel av skratt. Jag
förstod snabbt att han inte var mycket att räkna med i den kommande verksamheten.
Nåväl det var dags att kolla om övriga familjen
åring, och totalt oinvigd i hur kaffe smakar, var
det nu dags att ta ännu ett steg i personlighets-
utvecklingen. Örat på kaffekoppen för en höger-
hänt cowboy satt visserligen på vänster sida på
koppen men vad gjorde det? Här drack man inte
kaffe ur koppen utan ur fatet!
Att man dessutom spädde ut kaffet med
mjölk från Elins hink gjorde inte saken enklare. Att dricka kaffe på fat var inte det enklaste,
och då skulle man ha en sockerbit mellan tänderna också, Vi fick sörpla på så gott
det gick. Jag skall tvätta kaffeduken i morgon ändå, sade Elin som tröst.
Nu var det dags att gå ner till ladugården igen och sätta på grimman på Gullros. hon
verkade inte alls förstå hur det skulle gå till men efter några misslyckade försök från min
sida hade hon lärt sig. Ut genom ladugårdsdörren, en kort vända ner till sjön så att hon
fick dricka. När hon drack vatten kände jag igen ljudet från mitt kaffedrickande.
Vi var ungefär på samma nivå. Sedan bar det av till kohagen.
För att leda en ko till betesmarken i skogsbrynet 400 meter från ladugården krävs det
en riktig cowboy. Gullros visste precis var det fanns friskt gräs längs vägen... och en
cowboy gör sig ingen brådska. Elin verkade däremot inte förstå att man kunde dela be-
fälet med en kossa under promenaden. För mig kändes det som att dom bodde på olika
planeter, eller visste hon att det fanns viktigare saker att göra än att vänta på korna.
Stackars Elin tänkte jag, hon blir nog aldrig någon riktig cowboy.
På vägen hem sedan vi lämnat korna
tänkte jag att mitt liv var näst intill full-ändat. Närmare att bli en cowboy kunde
man ju inte komma!
Och så hade sommaren bara börjat!
Berättare: Vår nye medarbetare i
Kungsbacka. Han hälsas
välkommen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar