SVETLANA ALEKSIJEVITJ SKRÄMS AV VAD HON HÖR OCH KÄNNER SIG FRÄMMANDE FÖR DET RYSSLAND HON EN GÅNG ÄLSKADE. DN PUBLICERAR ETT EXKLUSIVT UTDRAG UR DEN BOK FÖRFATTAREN OCH NOBELPRISTAGAREN JUST NU SKRIVER.
Svetlana Aleksijevitj
Den ryska själen är en gåta. Det var faktiskt Dostojevskij som sade det. Och i slutet av 1800-talet började hela världen tala om den gåtfulla ryska själen, tack vare översättningarna av Turgenjev, Tolstoj och Dostojevskij. Alla förälskade sig i denna myt. Ivan Turgenjev skrev att den ryska människans själ liknar ett barns, att de stora vidderna och oändliga naturrikedomarna har påverkat den ryska människans karaktär.
Under Sovjettiden tillbakavisades all kritik av den ryska människan med orden "Vi besegrade fascismen","Den ryske soldaten räddade Europa!" Men vad har egentligen hänt med den ryska människan i dag - varför vill hon inte veta sanningen om kriget i Ukraina? Ofta har vi fått höra att Putin ensam är skyldig, och att det ryska folket är skrämt och förvirrat av all propaganda. Men är det verkligen så?
Längs en gata i Moskva går en journalist och frågar de förbipasserande:
- Vad tycker ni om kriget i Ukraina?
Var och varannan svarar:
- Jag stöder min president. Om inte vi slagit till, skulle amerikanarna ha gjort det. Då skulle vi ha hamnat under deras styre.
- Min egen syster bor i Charkiv. Där har hela staden blivit sönderbombad, men jag håller ändå på vår president. Jag litar på honom. Vår armé slog till i preventivt syfte.
Låt oss berätta lite mer...
Samtal mellan ryska soldater och deras anhöriga har avlyssnats av ukrainsk militär:
- Mamma, här är rena slakten. Nu är vi bara tjugo kvar av hundra, och av våra tio stridsvagnar återstår bara fem.
- Förlora inte stridsmoralen, pojken min. Jag ser på tv varje dag. Ni gör ett fantastiskt jobb.
- Vi mördar fredliga människor.
- Ni dödar fascister. Jag är stolt över dig.
Första samtalet med frun:
- För helvete, vi tog med oss paraduniformerna, de sade att vi skulle paradera på Kresjtjatik, huvudgatan i Kiev. Men nu sitter vi här utan mat.
DE RYSKA SOLDATERNA KRIGAR PÅ SAMMA SÄTT SOM FORNTIDA FOLK - DE PLUNDRAR
- Vi går runt i husen och plundrar. Jag har ingen väska, så jag kan inte ta med mig så mycket. Men jag har hittat en mixer, du ville ju ha en mixer. Och så har jag fått tag på ett par gympaskor till vår lilla Sofia.
- Hon börjar ju skolan i år, hon skulle behöva en laptop. Du kan väl leta rätt på en. Ta allt du hittar. Allt kan komma till nytta.
Andra samtalet med frun:
- Nu har jag samlat ihop gammalt silver åt dig.
- Vad då för gammalt silver?
- Vi har tagit det från folk som dött: ringar, armband...
- Aha... ta med det hem. Jag kan putsa upp det.
Efter striderna i Ukraina återvänder utmattade förband till Belarus för att vila upp sig, se om svedda stridsvagnar och pansarskyttefordon.. Och efter dem kommer Kamaz-lastbilar med bytet från plundringarna: tvättmaskiner, kylskåp, tv-apparater, barncyklar och leksaker...Städer som Narovlja och Mazyr, i mina gamla hemtrakter i Polesien, har förändrats till oigenkännlighet - marknadsstånden med krigsbyte håller öppet till sent på söndagskvällarna. Postkontoren håller också öppet till sent på kvällen - hjältarna skickar hem sina försändelser på 50 till 100 kg.
Likkistor skickas också hem till Ryssland. I kistorna ligger de stupade. För vissa är kriget en styvmor, för andra en äkta mor, som det heter i ett gammalt ordspråk. Jag minns en mor, hon sade:
"Jag anser att vår son dog för oss. Och för Ryssland. Han dog inte förgäves. Han dog för att vi skulle få leva i frihet."
Många familjer håller på att falla sönder. Föräldrarna tror på hotet från Nato och hatar amerikaner. På tv får de lära sig att betrakta sina egna barn som konsumtionsgalna förrädare. "Stick bara iväg till Amerika"- så säger de till barnen.
Jag minns hur mycket jag tyckte om att resa till Ryssland. Jag har bevarat hundratals bilder av glada, öppna ansikten därifrån. Jag trodde inte att dessa människor ville döda. Det var ett Ryssland som jag älskade - med en gåtfull rysk själ.
Men dagens Ryssland är mig främmande, det har en främmande själ.
Underlag: Ur DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar