VI FÅR INTE AVTRUBBAS - SKÄRP MOTSTÅNDET MOT PUTIN
Bilderna visar massgravar. Enligt nyhetsbyrån AP är de grävda i långa rader som sträcker sig bort från kyrkogården i staden Manhush utanför Mariupol i sydöstra Ukraina. 9 000 ukrainska civila ligger där, enligt lokala källor.
Till Guardian säger stadens borgmästare Vadym Bojtjenko att ryska lastbilar samlat upp de döda från gatorna i Mariupol för att köra dem till Manhush och slänga dem i gravar utan namn:"De döljer bevisen för sina brott". Han säger att 20 000 stadsbor har dödats sedan Vlademir Putin beordrade sina invasionstrupper korsa gränsen, och att mellan 300 och 1000 civila just nu är instängda i Azov-stålverket i Mariupol. Går detta att ta in och förstå?
Bara veckor har gått sedan världen lärde sig namnet Butja. Till staden väster om Kiev kom de ryska trupperna redan under krigets första dag. Medan anfallen mot huvudstaden låstes fast tilltog terrorn i Butja. New York Times är ett av flera medier som funnits på plats, vittnat, intervjuat överlevande, fotograferat och räknat de döda.
"Bevisen tyder på att ryssarna dödat besinningslöst och ibland sadisistiskt, delvis som hämnd", skriver tidningen. "Aningslösa civila dödades medan de utförde de enklaste vardagsaktiviteter". Som den pensionerade lärarinnan som sköts den 5 mars när hon öppnade sin ytterdörr. Och den 43-årige svetsaren som dödades på sin gård tillsammans med familjens hundar.
"Nästan varje gathörn i Butja är nu en brottsplats, och det kändes som att döden fanns överallt", säger Richard Weir på Human Rights Watch som arbetar med att sammanställa övergreppen. Hundratals kroppar på gator, på tomter och i massgravar.
Vem kan ta in detta? Hur ser vi till att de döda inte bara blir siffror i en ständig flod av nyheter och uppdateringar? Hur gör vi för att minnas att varje ental är en människa, en individ med föräldrar, barn och vänner.
Vad gör vi för att summan av dessa döda, dessa plågade, dessa för livet traumatiserade, inte på något sätt ska bli mindre än den enhet som består i ett av de värsta övergreppen av en stat sedan andra världskriget?
Vad gör vi när det känns som att allt som går att säga börjar bli sagt: "besinningslösa grymheter","slakt på civila", "aldrig mera". Hur gör vi för att inte bedövas, inte avtrubbas av grymhetens monotoni?
Eller, med andra ord: Västvärldens känsla av chock var det som fick oss att snabbt enas och gå samman med restriktioner mot Putin och ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina. Vad händer när chockverkan avtar? Om det otänkbara, Gud förbjude, blir normalitet?
Bara en sak finns att göra, fortsätta. Slut leden tätare, driv igenom mer stöd till Ukrainas folk, fler sanktioner, stryp oljan och gasen en gång för alla. Gå samman mot mördaren i Moskva.
Frågan om anslutning till Nato sysselsätter nu alla riksdagspartierna. Allt tyder på att statsminister Magdalena Andersson till slut kommer att låta klubban falla för svenskt medlemskap i Nato och att vi kommer att ansluta oss tillsamman med Finland. Putin har visat att Nato är den bästa försäkring vi kan få och att vi inom Nato bäst skyddar oss mot fler Manhush och fler Butja på europeisk mark.
Underlag: Ledare DN 23 april 2022
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar