Knut är ett mansnamn av nordiskt ursprung, vars betydelse är omdiskuterad. Den vanligaste uppfattningen är att det är ett ursprungligt binamn, identiskt med substantivet Knut. Möjligen har det från början uttryckt den magiska tankegången att man genom namnet "slog en knut" så att barnet blev det sista i barnaskaran.
Under medeltiden bars namnet av flera svenska och danska kungar.
Knut den helige
I Danmark regerade på 1000-talet Knut den helige, som länge var ihågkommen i den svenska almanackan på sin dödsdag 10 juli, oftast med den latinska namnformen Canutus.
Men den Knut som lämnar efter sig de mest varaktiga spåren i vår almanacka är den danske hertigen Knut Lavard, född ca 1096 och mördad den 7 januari 1131. Mordet var anstiftat av hans kusin Magnus Nilsson som såg Knut som en rival om Danmarks tron. Hans maka Ingeborg var havande, och sonen Valdemar (kung av Danmark från 1157) lyckades få fadern helgonförklarad år 1169.
Knut Lavards dödsdag råkade bli den dag då julhelgen var slut. På Knutsdagen den 7 januari var man tillbaka i vardagen. Men i slutet av 1600-talet förlängdes julfirandet en vecka, och Knut flyttades 1680 från 7 till 13 januari. Bakgrunden var att varje stor kyrkohögtid i äldre tid hade en efterfest åtta dagar senare, en så kallad oktav.
Knut Lavards familjesköld
När Knut flyttades till 13 januari följde det gamla talesättet "Knut driver julen ut" med. Upptåg som tidigare hört till 7 januari flyttades till tjugondedag jul eller kvällen innan, till exempel seden att klä ut sig till knutgubbar. Den lever fortfarande kvar i delar av Sverige, särskilt kring trakten i Sunne i Värmland, där både barn och vuxna går omkring till grannarna med masker för ansiktet. I Gimo i norra Roslagen ordnas ett tåg genom samhället där deltagarna bär stora papier-maché-masker som föreställer kända personer.
Under 1900-talet har det varit vanligt att man ställer till med julgransplundringar på tjugondag Knut som slutar med att granen slängs ut. Därav rimmet "Tjugondag Knut åker granen ut".
Som förnamn har Knut varit på retur sedan början av 1900-talet. Vid millennieårsskiftet bars det av drygt 20 000 svenskar. Den vanligaste smekformen, Knutte, ingår i kåsören Red Tops ord för en ung motorcyklist, skinnknutte.
Underlag: Namnen i almanackan av Bengt af Klintberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar