Nationaldagen 2023 tillbringade bloggredaktionen i Höganäs, närmare bestämt i Sjöcronas park bakom Tivolihuset. Under bokträdens täta grönska, en vacker försommardag, lyssnade vi och många andra till en blåsorkester från skolorna i Höganäs. Det lät mer eller mindre taktfast från de blänkande blåsinstrumenten. Det var lätt att förställa sig att just så här måste det också ha låtit för hundra år sedan. Då var blåsinstrumenten de enda som hördes vida omkring. Fiolerna hade inte en chans och inte heller gitarrer och mandoliner. Men trummorna var viktiga. De ingick som taktbärande instrument i orkestrarna och mindre kapell och ensembler som underhöll om söndagarna i parkernas paviljonger eller på estrader vid kurorter och glasbruk.
Alla hade sin blåsorkester. Det hade också många skolor till långt fram i tiden.
Vad som hände för hundra år sedan var att elektriciteten tog över musiken. Med elektriska grammofoner och högtalare behövdes inte längre några musiker på plats för att få det att låta.
Musikerna ersattes av radio och grammofon. Allt blev kopior.
Tidigare fanns akustiska grammofoner med stora trattar för att ljudet skulle höras något längre.
Numera kunde musiken höras hur högt som helst ur en högtalare och människorna var nöjda.
Och så har det fortsatt, även på många andra sätt.
I Sjöcronas park fortsatte nationaldagen med framträdanden, uppläsningar, föredrag och filmvisning i ett partytält, sammantaget något för utdraget tyckte nog många. Och vad händer om inte just det att ljudet krånglar. Inte mycket men det krånglade.
Ljudet har krånglat i hundra år. Och lika länge har tillkallade och lokala snillen dykt upp och tittat och funderat och slagit sina kloka huvuden ihop och till slut hittat en lösning som lurat ljudet tillbaka - gång på gång på gång.
Alltmedan allt färre musikaliska begåvningar söker sig till althorn, tenorbasun och bastuba som ändå står för den musik som kommer att överleva när allt annat har tystnat.
Underlag: Upplevt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar