SÅ BLEV PR - GENIET GUSTAV VASA VÅR MESTA KÄNDISKUNG.
Sverige blev aldrig sig likt igen efter den 6 juni 1523.
Det är uppror på Stockholms gator. Missnöjet har grott länge, men nu har folk fått nog på riktigt. Arga rop ekar mellan stenhusen.
De små klosterkyrkorna fylls av människor som vill höra de holländska och tyska predikanterna läsa högt ur Uppenbarelseboken - Bibelns mest utflippade bok men också en av de mest radikala. Den gamla världen störtar samman och snart skall något nytt komma. Det har Gud lovat.
Det här var något annat än det som prästerna brukade babbla om på söndagarna.
Folk har tröttnat på prästerna som bara bryr sig om guld och silver, på tomma ritualer, hokus pokus och krims krams, varför ska man ha statyer av helgon i kyrkorna, när ingen människa är finare än någon annan i Guds ögon?
Luther och reformationen
Predikanterna söderifrån var vederdöpare (anababtister), de tog avstånd från barndop och trodde på fred och jämlikhet. De hävdade att vem som helst kunde få kontakt med Gud och predika hans ord.
Det höll inte biskop Peder Swart med om. Han beskriver de protestantiska oroligheterna på 1520-talet i sin krönika från cirka 1560 och trots att han själv är protestant fördömer han de religiösa rebellernas uppror mot katolska kyrkan. Det gick alldeles för långt. De kringvandrande predikanterna tog ordet utan att ha någon prästutbildning.
Biskop Peder Swart
Dessutom skriver Swart mycket upprört, började folk i Stockholm att ta efter dem. Helt vanliga människor ställer sig upp i kyrkan och predikar, till och med pälsskräddare och skomakare!
De arga protestanterna stormar Stockholms kyrkor. De sliter ut orglar och konstverk. De hugger näsorna av helgonbilderna, eller bränner upp dem. När bönderna i Uppland, som inte var så pigga på de nya idéerna, får höra hur helgonen skändas blir de så kränkta att de vill göra uppror. Inbördeskrig hotar.
Lyckligtvis finns det en man som kan ställa allt till rätta - den nye kungen Gustav I. Berättar Peder Swart, som skriver på uppdrag av Gustav och inte är det minsta objektiv. Kungen förbjuder predikanterna att framträda. Beslutet, som finns bevarat, är daterat till januari 1527, så det är troligen då som kyrkokravallerna utspelar sig, även om Peder Swart skriver1525.
Förändringens vindar blåser kring kyrktornen. Det är dags att lämna katolicismen.
Gustav Eriksson från Vasa-ätten (det var först på 1700-talet som han kallades Gus6tav Vasa) som valdes till kung 6 juni 1523 är en av svensk historias intressantaste kungar. Han stod i centrum för två dramatiska förändringar, reformationen och bildandet av en oberoende svensk nationalstat.
Det handlar inte om nationalism i modern mening - bönderna till exempel i Dalarna och Södermanland kände sig förmodligen mer som dalkarlar respektive sörmlänningar än svenskar. Men de var trötta på alla beslut som fattades över deras huvud. Det hade varit långt från Mora till Stockholm men ännu längre till Köpenhamn.
Konflikten mellan tjurskalliga bönder och unionskungar eskalerade under Engelbrektsuproret
1434 - 1436, fortsatte under hela 1400-talet och fortsatte fram till Stockholms blodbad 1520 och därefter upproret mot Kristian, som Gustav Vasa ställde sig i spetsen för.
När Sverige blivit oberoende koncentrerade han så mycket makt som möjligt i sina egna händer. Men han gick för långt. Han hade skulder till Lybeck och beslagtog därför kyrkklockor och värdeföremål från kyrkorna som bönderna själva hade sparat ihop till. Böndernas klockuppror på 1530-talet slog han ner. Dackefejden 1542 - 1543 var värre. Med hjälp av tyska knektar, brutna löften och svikna fredsavtal lyckades han slutligen slå ner upproret. Men hans popularitet hade då nått ett bottenläge. Peder Swart gav vid den tiden, på Gustav Vasas uppdrag, ut berättelsen om Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Det mesta påhittat men med små delar av sanning här och var.
Gustav Vasa var svensk historias stora pr-geni och såg till att befästa bilden av sig själv. Vilket lyckades. Han är fortfarande en av våra mest kända kungar. De konservativa historieskrivarna på 1800-talet fokuserade på kungar och struntade i politik, samhällsutveckling och vanligt folk.
Det man skrev om den svenska historien på 1860- till 1890-talet är fortfarande ganska trevlig läsning. Men när välmenande marxistiska historieskrivare och akademiska historievetare gjorde sitt intåg på 1970-talet blev historieskrivningen så tråkig att många kyrkklockor stannade. Spännande levnadsöden och bedrifter byttes ut mot kruttorra analyser av produktionskrafter och samhällsekonomi. Visst kan man grubbla över de ekonomiska faktorerna bakom protestantismen, men det intressanta är ju hur förtryckta människor gjorde motstånd och förändrade världen. De plockade fram armborstet och tågade mot närmaste fogdeborg. De ställde upp i kyrkan för att läxa upp prästerna.
Resultatet blev visserligen inte en religion där skomakaren kunde predika och alla var lika inför Gud, som de radikala protestanterna hade drömt om på Stockholms gator. Men Gustav Vasas lite mesigare protestantism kom dock att fungera bra.
Underlag: Kalle Holmqvist, AB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar