POLITIKENS HUVUDSYFTE ÄR INTE ATT FÖRSÖRJA SMÅPÅVAR SOM HOPPAR AV SITT PARTI NÄR DE INTE FÅR SIN VILJA IGENOM.
Den svenska riksdagen och Europaparlamentet är inga vanliga arbetsplatser. Ett fungerande politiskt arbete kräver en stabil infrastruktur, robusta spelregler och ett stort antal människor som respekterar det förtroende de har fått och den demokrati i vilken de verkar. Resultaten - besluten som fattas i riksdag och parlament - påverkar alla svenskar.
Alternativet är en allmän lekstuga för bristande begåvningar och självcentrerade småpåvar som för en lite för lång tid uppbär lite för höga arvoden. Det är förödande för folks förtroende för politiker. Alla tendenser åt det hållet måste bekämpas av både politiker och väljare.
På senare tid har det dykt upp två sorters nya politiker, låt oss kalla dem "etnicitetspolitiker" och "karriärpolitiker", de har givit upphov till samma problem: enskilda ledamöter stannar kvar på sin välavlönade post trots att de lämnat sitt parti.
Mycket har redan sagts om den socialdemokratiske vilden Jamal El-Haj, som nu väljer att sitta kvar i riksdagen med argumentet att "det vore inte rätt mot våra väljare och gentemot den svenska demokratin att lämna mitt uppdrag". Denna logik kan endast förstås med tanke på det som varit El-Hajs problem hela tiden, att hans lojalitet mot sitt ursprung översteg den till socialdemokratin.
,
Vänsterpartiet tyckte säkert detsamma om Amineh Kakabaveh, vars kurdiska härkomst var en röstmagnet för partiet, ända tills det inte var lika roligt längre. Moderaterna låtsades på samma sätt inte länge om att den tidigare riksdagsledamoten Abdirisak Waberi hade djupt problematiska åsikter.
Mycket har också sagts om Europaparlamentarikern Sara Skyttedal, som också "känner en stor skyldighet gentemot väljarna" att stanna kvar på sin högavlönade post så länge det går. Trots att hon har lämnat Kristdemokraterna. Hennes avhopp grundar sig på en konflikt i samband en petning från listan inför kommande val till Europaparlamentet. Men Sara Skyttedal tycks anse att det är en mänsklig rättighet att få fortsätta att vara förtroendevald även om förtroendet för henne inte finns kvar. Medlemsmatriklar i svenska partier skulle bli ganska tunna om alla hade samma inställning till förtroendeposter som de karriärpolitiker som träder ur eller byter parti så snart de inte får den plats på listorna som de kräver.
Liknande ekonomiska incitament tycks ha funnits hos den tidigare sverigedemokraten Elsa Widding, som inte lämnade sin riksdagsplats trots uteslutning från partiet.
Fenomenet med politiska vildar, otyget att ta en "avlönad "time-out" så snart en skandal briserat eller motgångarna blivit för häftiga har alla sin grund i bristande respekt för skattemedel och bristande respekt för det parti som en gång gav politikern en plattform.
Politiker må ta en "time-out" om det krävs, men den ska inte finansieras i månader och år av arvoden, bidrag och andra skattemedel.
Underlag: Karin Källström, ledarskribent Södermanlands Nyheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar