Förra året sjönk koldioxidutsläppen i Tyskland till de lägsta nivåerna sedan 1950-talet. Inte ens under pandemins mest panikartade skede minskade utsläppen så mycket på så kort tid. Fantastiskt, tycker bland annat Miljöpartiets tidigare riksdagsledamot Lorentz Tovatt. I en artikel (Klimatgranskaren 4/1) jublade han över de "positiva nyheterna", som enligt honom dessutom bevisade att Tyskland klarar sig bra utan kärnkraft. Även det tidigare språkröret Per Bolund stämde in i de glada tongångarna.
Tyskarna själva är inte fullt lika lyckliga. Att koldioxidutsläppen sjunker snabbt beror nämligen på att Tyskland befinner sig i en djup och strukturell kris, utlöst av den Energiewende som inleddes under Angela Merkels tid som förbundskansler.
Från att under många år ha varit Europas ekonomiska motor, driven av en urstark industri, har Tyskland nu den sämsta utvecklingen av alla stora och utvecklade länder. Ekonomin krympte under 2023. Landet står på randen till recession.
Och allra sämst går just den tunga och energikrävande industrin. Beroendet av naturgas i kombination med att den röd-grön-gula regeringskoalitionen fullföljt avvecklingen av kärnkraften, har lett till att elpriserna är bland de högsta i Europa (och därmed i världen). Den tyska industrin får allt svårare att sälja sina dyra produkter.
Flera stora företag har därför minskat sin tillverkning, skrinlagt investeringar och börjat flytta produktion till andra länder.
Till exempel meddelade nyligen Tysklands industriella kronjuvel - världens största kemikoncern, BASF - att man permanent minskar sin verksamhet på huvudorten Ludwigshafen. Däremot expanderar man ytterligare i södra Kina.
Utsläppssiffrorna indikerar således att Tyskland inlett en avindustrialisering. El från kärnkraften har inte behövt ersättas med kolenergi eftersom energiintensiva stålverk och kemifabriker går på lågvarv, och genom att Tyskland importerar allt mer el från sina grannländer. Inte på grund av att de tyska industrierna hittat sätt att tillverka sina produkter på ett mer energisnålt sätt.
Det krävs en mycket miljöpartistisk mentalitet för att betrakta nuvarande stagnation som ett framsteg. Men även Sverige var på god väg att hamna i detta elände. Miljöpartiet eftersträvar en ekonomi "fri från beroendet av ständig tillväxt", står det i deras partiprogram.
Tyskland upplever nu dessa politiska teorier omsatta i praktik. I Sverige satte väljarna tack och lov stopp innan det hunnit gå lika långt.
Och även representanter för svenska industriföretag har länge haft märkligt svårt att ta bladet från munnen om de gröna illusionerna att väder och vind kan ersätta stabil baskraft.
Men förra måndagen publiceradev14 företagsledare, med Marcus Wallenberg och Volvos Martin Lundstedt i spetsen en debattartikel i Dagens Nyheter.
I den slog de fast - med pekfingret riktat mot bland annat Miljöpartiet - att kärnkraft är en förutsättning både för industriföretagens verksamhet och för Sveriges välstånd. Och att det krävs "en nationell satsning" på nya reaktorer för att industrin ska kunna minska sina utsläpp och förverkliga sina framtidsplaner.
För till skillnad från miljöpartisters och andras åsikt är det till framtiden företagen försöker ta sig. Inte tillbaka till 1950-talet eller till en tillvaro där ett krympande välstånd betraktades som "en positiv nyhet".
Underlag: Peter Wennblad, SvD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar