I början av januari månad 1811 drog ett följe av slädar med militär eskort genom de frusna landskapen från Helsingborg till Stockholm. I en av slädarna, dold under lager av pälsar och filtar, låg en ung gråtande fransyska. Ju längre norrut slädarna kom, in i eland ju glesare bebyggelsen blev, desto mer förtvivlad blev kvinnan som tyckte sig höra vargflockarna yla i den över tjugogradiga kylan. Det enda tecken på liv hon kunde se var en och annan rökpelare som stack upp från taken på de nästan översnöade små stugorna.
Det var kronprinsessan Desirée 38, som var på väg till sin make Jean Baptiste Bernadotte, som några månader tidigare blivit vald till svensk tronföljare och som bytt namn t ill Karl Johan. Adopterad av kung Karl XII (yngre bror till Gustav III). Hennes elvaårige son Oscar satt i en annan släde. Han var gigg och vaken och njöt varje sekund av resan.
Desirée, furstinnan av Ponte Corvo visste mycket litet om Sverige.Hon trodde att Sverige var som Ponte Corvo, En exotisk olats som givit henners make en ny titel och status, men som man inte var tvingad att besöka. Så tänlte hon och hennes väninnor, vars makar alla hade avancerat under Napoleon. Hennes syster var först drottning av Neapel sedan Spanien, men hade knappast varit där.
Nätterna tillbringade ressällskapet hos landshövdingar och borgmästare i de små städer de passerade under resan. Desirée hade rest i hela Europa, till och med i norra Polen, då hennes man låg skottskadad på ett slott, men aldrig hade hon färdats i släde genom tystnaden i ett fruset land, vargarnas land skrev hennes sällskap. "Le pays de loups". Med fasa föreställde hon sig huvudstaden i detta skräckens land.
Stockholm gav först ett bra intryck. Det var den 6 januari, kvart över nio på kvällen. Dt var tjugofyra grader kallt, men alla fönster långs huvudgatan var upplysta. Det sköts 256 skott salut. Slottet var nedslitet och mycket dragigt, kallt och gammalmodig t inrett.
Och Stockholms slott öppnade sina portar. Men inte blev det bättre sedan, tänkte hon.
Hovet bestod av äldre damer och herrar. Alla stela som eldgafflar, och lika charmiga. De tyckte alla att hon uppförde sig illa och talade franska som den sydfranska borgarflicka hon var.
Kronprinsessans sällskapsdam, Madam de Flotte, "Stora Flottan kallad", var om möjligt än mindre omtyckt än Desiréee själv. Den lille Oscar däremot ansågs vara en "rar och hjärtegod gosse."
Desirée var missnöjd med allt: maten, klimatet och sällskapen. Maken var inte roligsre. Då våren kom krävde hon att få åka tillbaka till Paris. Det fick hon. Hon var borta i elva år.
Hon kom tillbaka eftersom hennes Paris inte existerade längre. Napoleon och hans krets var borta och alla hennes vänner var i landsflykt. Den gamla kungafamiljen var tillbaka med det gamla aristokratiska hovet. Hon betraktades som en överbliven rest från en svunnen tid.
Maken hade under tiden hunnit bli kung över både Sverige och Norge. Hon förlikar sig med sitt öde och reser tillbaka till Stockholm. Nu kom hon en vacker sommardag. Med båt. Hon försökte fly ett per gånger men kom aldrig iväg.
Underlag: Herman Lindqvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar