DAGS ATT TA JAN UR SKOLAN ?

Mycken kritik riktades mot Jan Björklund under hans tid som utbildningsminister. Den numera
vingklippte folkhögskoleläraren Fridolin skall nu överta Jans ansvar för utbildningsfrågorna
men med alliansen budget som grund. Men den 22 mars nästa år kan ju mycket hända. Många
tror att Jan skall komma tillbaka. Han har deklarerat att han vill vara med om att vinna
nästa val.
Johannes  Forssberg, skribent i tidningen Fokus, menar att folkpartiledaren i utbyte mot fri lejd
och medalj från kungen borde avgå.

I  Sherwoodskogen har vi med största intresse följt den svenska skoldebatten. Främst två frågor
tycker vi har kommit helt i skymundan, frågor som inte belastar Björklund på minsta sätt.
Dels är det EU`s valhänta försök att jämföra skolutbildningen i olika länder och sedan presentera
någon sorts rangordning länderna emellan.
Det torde vara bekant för de flesta och även för EU´s så kallade experter att Sverige numera är
Europas invandrartätaste land i förhållande till folkmängden. I många klasser i grundskolan
kan sålunda andelen invandrarbarn vara mycket hög, uppemot 30 % eller mera. Många av dessa
barn kan varken tala eller skriva svenska särskilt bra. Att mot den bakgrunden jämföra prov-
resultat och rangordna länder är ju ovanligt korkat. Att dra slutsatser av sådana mätningar är
ju ännu mera korkat. Sveriges låga placeringar härvidlag är verkligen inte Jan Björklunds fel.

Nästa fråga gäller barns attityder till studier och högre utbildning efter grundskolan. Skall
man tolka rapporter som spritts i pressen förekommer det till och med mobbning  av elever
som sköter sig särskilt bra i skolan. Detta är ju häpnadsväckande i ett samhälle som säger
sig stå på en hög moralisk och kulturell nivå.
Uppenbart är det en normlös föräldrapåverkan som sprider sig i samhället. Att vara flitig,
artig och skötsam har snarare blivit skällsord och tycks belasta en del barn.
Problemen ligger högt över utbildningsdepartementets kompetensnivå. Detta är ett gigantiskt
nationellt problem.
I vissa länder är problemen inte så uttalade, t ex i Frankrike, Tyskland och Österrike, där man
slagit vakt om fasta normer för barnens uppfostran.
Här i Sverige saknar vi dessvärre en klar uppfattning om vad dessa normer bör innehålla
och hur man skall bibringa barn och ungdom innebörden av dessa. Men utan föräldrarnas
medverkan står vi oss slätt. Det som förr var en dygd som artighet, ambition, empati, hög
moral, ansvarstagande, verkar numera vara okända begrepp för många.
Det är faktiskt läge för en hel nation att resa sig upp ur detta, som mer och mer börjar likna
moraliskt förfall. Dessa problem finns såväl bland bland människor födda i Sverige som
bland människor från andra kulturer, men är kanske mer uttalade i den senare gruppen.

Sherwoodskogens tankesmedja