EN FOSTERLÄNDSK SÅNG

Mörka, ruggiga och råkalla november skrider mot sitt slut. Om en månad har vi jul
och då börjar ljuset komma tillbaka och livet blir lättare att leva för många av oss,
så ock för Alf Henrikson, som författat nedanstående fosterländska sång om ljuset.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

EN FOSTERLÄNDSK SÅNG

Den största glädjen med livet i Sverige tör vara
att se dagarna öka i längd när det lider mot vår.
Det är en fröjd som är kännbar för nordbor bara
för andras år är ett långt monotonare år.
Ingen vårlängtan vaknar och ingen förväntan väcks
på sydliga plager vid vita hotellkomplex
när solen går ner klockan arton och upp klockan sex.

Hösten är gruvlig, nyåret bistert och fruset,
värmen är sällsynt och sommarn går tidigt till ro.
Men jag gläder mig år efter år åt det stigande ljuset
som trots allt gör den uppsvenska glesbygden värd
att bebo.
Blir jag huttrig och trumpen och gammal och arg
som Methusalem
skall jag dock någon enstaka gång vara glad
att få leva bland dem
som ser solen gå ner klockan nitton och upp klockan fem.

Ur Bit för bit 1970