KRISTINA LUGNS BEGRAVNING

Författaren och akademiledamoten Kristina Lugn avled den 9 maj i år. Begravnings-
gudstjänsten ägde rum i Storkyrkan i Gamla stan den 5 juni. Här återger vi det tal
 som hennes vän polischefen Carin Götblad höll vid gudstjänsten. Det har tidigare varit
publicerat i Dagens Nyheter.

Kristina, du var min finaste vän. Vi träffades för 45 år sedan.
Jag kan inte tro att det är sant att du inte finns mer, att allt är för sent.
Första gången vi sågs var när vi blev inbjudna till socialtjänstens samtalsgrupp för 
ensamma mödrar i riskzonen. Du satt i en soffa med din bäbis Martina. Jag var tonårs-
mamman med mitt andra barn som var nyfött. Vi tyckte varandras barn hade fina namn-
Martina och Martin och Karl. Det var fyra-fem ensamma mammor till i gruppen. De gav
oss tips om att det var bra att annonsera i tidningen Land efter en ny man.
Kristina, jag märkte direkt att du hade intelligent humor och var snäll. Du tittade inte på
mig med fördomar. Det var fantastiskt, jag kände mig så glad.
Du hade en fil kand och hade givit ut din första diktsamling, "Om jag inte" på Bonniers
förlag. Jag hade hoppat av gymnasiet och läste Wahlströms barn- och ungdomsböcker,
"Annika på ponnyjakt" och "Jill i sadeln". Du kom att betyda mycket för min utveckling.
Det första spår du satte var att jag, efter viss tvekan, bytte till vuxenavdelningen på biblio-
teket.

Vi pratade allvar, riktigt allvar, med humor närvarande, om barnen, fädernas svek,
litteratur, politik, rättvisa och avsaknaden av vissa resurser. Vi pratade nästan varje
dag, i flera decennier.
Du var den finaste, mest igenkännande mamma jag mött. Martina var redan som liten
en mycket vidsynt flicka med förmåga till världens lyckligaste skratt.
Kristina, vi började vår vänskap inflyttade i ett miljonprogramsområde. Jag minns att vi
stod med barnvagnarna när det invigdes, och barnen fick ballonger av Pekka Langer.
Vi längtade bort. Vi avskydde att bo där.
Vi tillämpade 1970-talets barnuppfostran och barnen fick göra mycket som inte andra
fick - inte farliga saker utan roliga. Vi ville inte att de skulle bli hämmade. Vi skrattade
mycket. Vi var lite annorlunda.
Kristina, ditt fantastiska hår  lyste upp hela Upplands Väsby. Men vi blev utsatta för an-
grepp och mycket fördomar, av myndigheter, vissa föräldrar, mina skolkamrater och
grannar, kanske särskilt jag. Du hade bildning och erfarenhet, jag saknade det. Du stod
alltid på min sida, alltid. Vi var rädda för dagispersonalen, rädda för att vi inte skulle
duga. En kommunal barnombudsman anställdes. Barnombudsmannen hade uttalade för-
domar. Det fick mycket obehagliga konsekvenser, hemska saker hände. Tack Kristina, för
livsviktig vänskap, stöd och respekt. Vi blev arga och rädda och vi kände starka drivkrafter
till ett annat liv, ett rättvisare liv med möjligheter.
Vi var en egen särbofamilj under barnens hela uppväxt och lång tid därefter. En familj som
var tillåtande och tolerant, som hade annorlunda helger.

Kristina, vad jag längta tillbaka till alla äventyr, utflykter och barnens glädjeskrik när vi
skulle träffas. Alla djur vi haft så roligt tillsammans med, hundarna, råttorna, marsvinen.
Vad mycket glädje vi har haft.
Din talang var omfattande och uppskattad långt före de breda lagrens beundran, långt 
innan Svenska Akademien. Du brukade vikariera på mina jobb ibland. I början på 1980-
talet arbetade både du och Martina som hästskötare och på 1990-talet ledde du ett par
ledarskapsseminarier med landets 20 högsta polischefer. Det minns dåvarande polisled-
ningen än i dag. Att leda en teater eller polisverksamhet har ju så många likheter.
Kristina, jag har aldrig haft en finare vän än du, när det värsta hände stod du kvar, Kristina,
du lät inte rädslan styra. Du var sannerligen en modig kvinna.
Vi drömde där i Upplands Väsby om att förändra våra liv. Att kunna arbeta med det som 
var viktigt. Vi stod vid varandras sida - alltid - och vi förändrade våra liv. Du förmådde 
skapa ett fantastiskt liv till dig och Martina.
Kristina, jag vill träffa dig igen - om det går.