LARMRAPPORT OM INDUSTRIN

I en debattartikel i SvD 3 juni pekar nationalekonomen Stefan Fölster på några av orsak-
erna till Sveriges tillbakagång som industrination. Han skriver bland annat:

"Få svenskar är medvetna om hur systematiskt svensk industris framtidsutsikter har 
sänkts genom en svårgenomtränglig skog av mål och regleringar."

Svensk industriproduktion var, innan coronakrisen, mindre än för 15 år sedan, trots drag-
hjälp av en svag växelkurs. Det är sämre än EU-snittet och mycket sämre än länder som
har en jämförbar industristruktur.
Den underliggande orsaken är att Sverige har låst sig vid en klimatstrategi som förutsätter
industriell kräftgång. Efter coronakrisen är risken för fortsatt reträtt stor, menar Fölster.

STEFAN FÖLSTER FRÅGAR SIG: HUR KUNDE DET BLI SÅ?

En jämförelse med Österrike illustrerar vårt misslyckande. Där har industriproduk-
tionen ökat med 50% under de 15 åren av svensk inbromsning. Därför har Österrike
också gått om Sverige i den så kallade välståndsligan där BNP per capita jämförs
efter hänsyn till skillnader i kostnadsnivåer. Länderna har i övrigt mycket gemensamt.
Befolkningen är jämförbar. Båda har decennier av socialdemokratisk dominans bakom
sig. Skattetrycket och regleringar vittnar om det. Även Österrike har ett högt flykting-
och invandringstryck.
Men Österrike har skickligt undvikit flera svenska självmål. Ett exempel är att man
hittat en annan väg att kombinera flexibilitet och trygghet i arbetslivet. i stället för upp-
trissade krav på mer arbetstrygghet och höjd a-kassa, avsätter man i Österrike 1,5% av
varje arbetstagares lön till ett eget konto. Vid uppsägning kan man välja mellan att an-
vända en del av pengarna fritt eller ta med pengarna till nästa anställning. Pengarna
kompletterar a-kassan, de kan användas för utbildning eller sparas till pensionen.

De viktigaste skälen till svensk eftersläpning torde dock vara en annan. Österrikes nä-
ringsliv stönar också över byråkratin, men någon motsvarighet till de absurt långa hand-
läggningstiderna för miljötillstånd finns inte. Genom dessa stoppas svenska industriin-
vesteringar, även sådana som skapar miljövinster!

SVENSK KLIMATPOLITIK UTGÅR IFRÅN ATT INDUSTRIN INTE SKALL VÄXA!

I en rapport publicerad av Svenskt Näringsliv antas till  exempel uttryckligen att industrin
inte klarar mer än nolltillväxt. Rapportens syfte är att beräkna el-behovet förknippad med
näringslivets så kallade färdplaner mot nollutsläpp. Regeringen utformar styrmedel med
industristagnation som utgångspunkt. Så blir den kollektiva sänkningen av våra industri-
ambitioner till riktmärke.

En tragisk konsekvens är att världen släpper ut mer växthusgaser. Svensk industri är
väsentligt mer klimateffektiv än nästan alla andra länders. Enligt EU:s siffror skulle
en ökad produktion i Sverige som ger upphov till ett ton koldioxid minska de globala
utsläppen dubbelt så mycket. Därför kan en industri i Sverige, i stället för att flytta
produktionen, faktiskt minska de globala utsläppen av växthusgaser.

ATT PLANERA FÖR EN VÄXANDE INDUSTRI I SVERIGE TYCKS VARA TABU-
BELAGT SÅ LÄNGE SOM  SVERIGE HAR LÅST SIG VID TERRITORIELLA
UTSLÄPPSMÅL.

Allt mer ser andra länder på Sveriges tynande industri som ett varnande exempel!
Ett klokare Sverige (Red anm: utan miljöpartister i regeringen) skulle kunna vända på
ordningen. Det skulle prioritera vad som är bäst för klimatet globalt och samtidigt för
jobben här hemma. Först därefter skulle man hantera miljökraven här hemma. Det
skulle då handla mindre om skatt på plastpåsar och flygresor och mera på påskyndan-
de av CCS-teknologier som kan ge en realistisk möjlighet att återföra koldioxid från
atmosfären till lagring under jord. Planeringen skulle utgå ifrån miljövänlig tillväxt,
inte stagnation.

STRYPKOPPLET PÅ DEN SVENSKA INDUSTRIN MÅSTE BORT!

Sverige kan ha en industri som växer lika snabbt som den österrikiska och som sam-
tidigt kan göra mycket för världens klimat.


Underlag: Tillhandahållet av Torö-redaktionen.