Den här gråhunden förtjänade verkligen sitt namn, Tapper.
Den här fina historien om en duktig hund har bloggred fått från Sören Löfvenhaft, som kände hundägaren Sven Erik Elveback.
Nu i älgjaktstider tänker Sven Erik ofta på den jakthund han har begravd under ett litet stenröse på gården i Mullbacken i Arjeplogs kommun. Hunden blev fjorton år. Sven Erik gav den namnet Tapper efter en dramatisk händelse vintern 1982 som fortfarande är omtalad som ett mirakel. Gråhunden lever också kvar i litteraturen, den var förebild när Kerstin Ekman skrev sin hyllade bok "Hunden".
När Tapper var sex veckor gammal sprang han vilse och försvann från gården. Familjen fick hjälp av byborna i sökandet i skogarna omkring och ute på sjöisarna. Efter fjorton dagar gav man upp: det fanns ingen chans att valpen kunde ha klarat sig ensam i kylan och den djupa snön. "Det kändes mycket hårt", sa Sven Erik till Sören Löfvenhaft när han besökte honom i Mullbacken 1987. Månaderna gick. Sven Erik berättar vidare. - Vid höstens älgjakt spreds ett rykte på trakten att en vildhund observerats ute på myrarna. Den sprang så fort någon försökte närma sig. Men den första jaktdagen kom den magra hunden i vägen för drevet och blev omringad. Den kröp skräckslagen ihop i en grop och högg mot jägarna. En i laget blev biten så man beslöt att avliva vildhunden. Men innan skottet avlossades hann Sven Erik se en vit fläck på vänstra bakbenet. Han höjde avvärjande handen. Kunde det vara hans hundvalp som överlevt som vildhund i fem månader?
Han lade sig ner i gräset och började jollra lugnt som han gjort då han lekte med den nyfödda valpen i köket. Andlös spänning. Hunden lystrade. Plötsligt rörde den på svansspetsen. - Då visste Sven Erik att det var hans hund. Fullkomligt ofattbart men sant. Hunden gnydde, reste sig och kom skuttande mot husse som tog hunden i famn och bar den över myren till bilen.
Första tiden var Tapper mycket reserverad, det var omöjligt att sätta koppel på honom. Men steg för steg utvecklades han till en enastående jakthund, den bästa Sven Erik haft. Men också annorlunda.
Tapper gick ofta avsides och såg ut över skogen och lyssnade efter något okänt. Hemligheten han bar på - hur han hade överlevt - förblir en gåta. Teorierna är många, till exempel att valpen hittade en rävåtel (lockbete med kött) som jägare lagt ut och att han åt fågelägg. Kanske fick den skydd i ett ödehus eller i en grotta. Ingen vet.
När Sören långt senare ringer Sven Erik berättar han att när Tappers krafter började ta slut och han blev halt visste han att tiden för det tunga avskedet var kommen. - Jag gjorde jobbet själv. Kämpen Tapper kom mig närmare än någon annan hund och han är den ende som vilar i en grav här hemma på gården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar