TILL SJÖSS

 FÖR ATT FÅ KALLA SIG SEGELFARTYG MÅSTE HON HA MINST TRE MASTER

Bloggredaktören har levat större delen av sitt liv som landkrabba, fjärran från hav och salta vindar. Kontakten med vatten har dock varit både nära och intensiv under hela uppväxten. Vi bodde vid stranden av en fin badsjö så där badades hela somrarna under barnaåren. En bit upp i tonåren blev det magisterdiplom i allt högre valörer. Det fortsatte uppåt i åldrarna med dykarexamen. Ekor och kanoter har funnits med i bilden under alla år. Först närmare pensionsåldern blev det något större farkoster, först en motorbåt, och efter en skepparexamen under några vinterveckor, kom så den första segelbåten, en större trissjolle med järngenua (utombordare). På så vis lärde vi oss seglingens grunder. Nästa båt blev en Albin Vega med inombordsmotor. Det blev bara två somrar med den båten, mestadels i Stockholms skärgård.

Vi gick sannolikt mera med motor än med segel så motorn blev nersliten och behövde översyn. När detta var klart sålde vi den. Duktig seglare blev jag aldrig, men jag var ganska duktig på att läsa sjökort och navigera.

Detta var mycket länge sedan. Nu är jag tillbaka i de små båtarna igen, mestadels ekor med åror. Men all kringkunskap runt båtlivet har jag kvar i kärt minne.

NÅGOT OM MÅTT TILL SJÖSS

 De flesta har säkert god kunskap om detta. Den nautiska milen, eller sjömilen, definierades ursprungligen som längden som motsvarar vinkeln en bågminut längs en meridian. Men eftersom jorden är tillplattad vid polerna omdefinierades sjömilen under 1800-talet till att motsvara den genomsnittliga längden längs en meridian av vinkeln en bågminut.

Under tidigt 1900-tal valde man att direkt definiera sjömilen som 1852 meter. Därmed är en sjömil numera inte längre kopplad till gradmätningen, även om detta är den historiska bakgrunden.

En kabellängd är en tiondels sjömil dvs 185,2 meter. Namnet kommer av att repslagarbanorna ofta byggdes med ungefär den längden, så kablarna kom att bli ungefär så långa.

En famn, man mätte ofta djup i famnar, var sex fot eller 1,829 meter.

Enheten knop grundar sig på samma system. Det innebär att den som håller en fart på en knop kommer 1852 meter på en timme, det vill säga ungefär 0,514 meter per sekund. Den enheten uppkom på 1700-talet ur ordet knop i betydelsen sjömansknut:  farten mättes med hjälp av en logglina,  och det antal knutar som löpte ut under en viss tid var båtens fart.

En annan enhet som länge användes till sjöss var "Glas". Tidsenheten har uppkommit ifrån det timglas - med en halvtimmes genomrinning för sanden - som användes för att markera sjövaktssystemet ombord. Ett vaktpass bestod av åtta glas, det vill säga fyra timmar. Varje gång timglaset vändes slog man i en skeppsklocka, det hette att man slog "glas". Så här höll man på i handelsflottan ända in på 1960-talet. De här vakterna kallades:

Hundvakten   0-04

Dagvakten      04-08

Förmiddagsvakten 08-12

Middagsvakten 12-16

Plattvakten, 1:a 16-18, 2:a 18-20

Första vakten 20-24 

KAPTENS BORD

För sjökaptenernas präktiga skrå

som föraktar böljornas höjder

står ingen större glädje att få

än bordets dagliga fröjder.

Men för resande gäster från moder jord

ligger namnlöst ve begravet

i karotternas mängd på kaptenernas bord

på det stora, gungande havet.

Underlag: Johanna Lundeberg DN och Wikipedia. Dikten av Alf Henrikson