AKVAVIT

 BALLAD

Den gamle baronen han sade

år adertonhundrafem:

"Nu haver jag barn och barnbarn

och allt gott önskar jag dem.

Jag önskar dem ära och hälsa,

jag önskar dem snille och flit,

och jag unnar dem alla att smaka

min förnämliga akvavit.

Jag lagar den själv med reseda

vars blommor i brännvin jag släppt.

Det har varit min ålderdoms glädje

att uppfinna detta recept.

Ju längre den drycken blir lagrad

ju finare ånga den får.

Jag vill gömma ett ankar därav åt min ätt

om hundrafemtio år".

Han lade i hembygdens kyrka

tre hartsade flaskor ned.

Han föreskrev hur de fick öppnas

av en ättling i sjätte led.

Och tiderna växlade, åren gick,

och stunden gick in till sist.

Och lätt blev hans arvinge funnen,

men si, han var helnykterist.

Han läppjar ej på en droppe

ty han faller icke så lätt.

Han bjuder icke på flaskan

ty det vore inte rätt.

Han är en i allo aktningsvärd man

som mycket ogillar sprit

och icke har minsta intresse

för receptet på akvavit.

AKVAVIT

Kurfurstinnan Anna av Sachsen ägnade sig vid 1500-talets mitt åt att göra vin av allt möjligt, ty hon hade för sig att det måste gå att framställa någonting bättre och ädlare än de existerande vinerna av druvor. Hon experimenterade med nejlikor, smultron, hallon, pomerans och naturligtvis vinbär. I ett vinbärsvin som hon med egen hand ofta tillredde åt kurfurst August brukade hon blanda spånor av vitbok. Hon höll sig med ett väldigt laboratorium med valv att hysa dryckerna i och dessutom fyra stora ugnar där hon förfärdigade 181 sorters akvavit med viol, morgondagg, kungsljus, älgklövar, enhörningsben och annat nyttigt. En jämn ström av sådant utgick därifrån som presenter till hoven i Europa. Framför allt syns hon därvid ha gynnat sin bror Fredrik II av Danmark, som förmanades att hålla måtta med vin och lärde sig dricka akvavit i stället. Han var sällan nykter.

ANAKREON

Den grekiske skalden Anakreon sjöng om vinets och kärlekens nöjen, bekransad med persilja, anis och selleri såsom sed tycks ha varit bland skalder på grekiska gästabud på hans avlägsna tid, 500-talet f.Kr. Vid åttiofem års ålder råkade han sätta en druvkärna i vrångstrupen och dog av det.

OM SPRITENS PRIS

Vredens druvor smakar den törstige på.

Av druvornas vrede drabbas han dagen därpå.

Ur "Stångkorv och Bordeaux" av Alf Henrikson