På ett sätt var G-7 mötet i mitten av juni historiskt, det var Angela Merkels sista och Joe Bidens första. Stafettpinnen lämnas från den tyska förbundskanslern tillbaka till den amerikanske presidenten.
Donald Trumps tid i Vita huset innebar att USA abdikerade från rollen som den fria världens ledare. Trump lämnade klimatavtalet som hans företrädare förhandlat fram. Han hotade med att överge Nato och han startade handelskrig med sina allierade.
Något amerikanskt moraliskt ledarskap, att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter, var Trump överhuvudtaget inte intresserad av. I stället gullade han med Putin och Kim Jong-un.
Ingen världsledare såg med större bestörtning på detta än Angela Merkel.
Tyskland kan aldrig ersätta USA. Landet är bara en fjärdedel så stort. Någon stor militär kraft har det inte. Men som ledare för en ekonomisk stormakt och i synnerhet som EU:s viktigaste spelare kunde Merkel i alla fall temporärt axla en del av det ansvaret.
Hon har sett till att Europa fungerar som motor i det internationella klimatarbetet och att unionen under pandemin agerat mer kraftfullt än på länge. Framför allt har Merkel passionerat försvarat den regelbaserade internationella ordningen.
När hon i höst lämnar kanslerposten kan hon göra det i förvissningen att ordningen är återställd. Det är dock inte detsamma som all allting är frid och fröjd.
Joe Bidens stora löfte efter mötet om en halv miljard vaccindoser till fattiga länder - de andra deltagarna lovade lika mycket - kommer nog att nagelfaras. Är det tillräckligt? Kommer de i år?
Men det är bättre än 2018 när Trump lämnade mötet i vredesmod, vägrade skriva under slutdokumentet, och kallade värden, Kanadas Justin Trudeau för "ohederlig och svag".
Underlag: Martin Liby Troein, ledarskribent DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar