Efter 17 år som förbundskansler försvann Angela Merkel in i skuggorna. I veckan fick vi veta att hon begav sig till Östersjökusten oh tog gärna långa vinterpromenader, iklädd en kapuschongtröja så att folk inte skulle känna igen henne.
Under en utfrågning i Berlin berättade hon om tystnaden och tankarna. Vi fick veta att Merkel ägnat sig åt att läsa Shakespeare och särskilt "Macbeth". I samma anda framkom att hon betraktade kriget i Ukraina som "en stor tragedi".
Med tanke på lidandet och förstörelsen är läget onekligen tragiskt, men det är allt annat än en olyckshändelse. Bakom kriget finns ett medvetet beslut, fattat av den ryske diktatorn Vladimir Putin. Hans anfall på Ukraina är mest av allt bestialiskt, inte tragiskt.
Om man ska tala om tragiska beslut som saknar onda avsikter, finns de snarare att finna under Merkels egen tid vid makten. Vid samtalen i Berlin ville inte den förre förbundskanslern be om ursäkt för sin Rysslandspolitik. "Jag ansträngde mig hårt." Det är väldigt synd att det inte fungerade.
Hon påpekade att hon aldrig haft några illusioner om att det täta ekonomiska utbytet med Ryssland skulle dämpa Putin. Hon försvarade också beslutet att stänga Natodörren till Georgien och Ukraina 2008, med att den ryske härskaren då hade betraktat ett medlemskap som en krigshandling. Och hon anser fortfarande att dialogen och förhandlingarna under åren med Kreml har varit värda mödan, trots det vi nu ser. "Diplomati är inte fel bara för att den inte lyckas", sade hon.
Svagheten med dessa svar är att de, som så ofta med Merkel, är taktiskt orienterade. Hon fokuserar på vad ett agerande lett till stunden, inte dess strategiska betydelse. Hon har blivit känd för kortsiktig, bekväm och stegvis problemlösning, inte ett långsiktigt perspektiv. Inte heller tycks Merkel vilja se hur hur olika politikområden påverkar varandra och sammantaget kan framkalla ett större haveri.
Strategi handlar om vilka krafter som formar den miljö en organisation, ett land, eller för den delen en kontinent verkar i. En skicklig ledare förstår dessa styrkor och ser till att dra fördel av dem. Nyckelorden är beroende och inflytande. Att förekomma snarare än förekommas.
Under Angela Merkels tid som förbundskansler har Europas beroende av Ryssland ökat markant. Samtidigt har inflytandet minskat. Allt detta har Putin sett och utnyttjat.
Det enskilt största misstaget under Merkelåren var inte militärt, diplomatiskt eller taktiskt. Det var energipolitiken.
Efter Fukushimakatastrofen i Japan 2011 bestämde sig den tyska förbundskanslern för att hastigt avveckla tysk kärnkraft, 17 reaktorer som stod för en fjärdedel av landets elanvändning. På ytan hade detta inget att göra med Ryssland. Men beslutet ökade kraftigt beroendet av gasimport från just Ryssland, efter som Tyskland saknade andra snabba lösningar och inte heller såg till att skapa möjliga alternativ, som exempelvis terminaler som gjort det möjligt att ta emot flytande naturgas från andra delar av världen.
Merkel grundade alltså en situation där hon inte bara markant ökade energiimporten från Ryssland, och gav grönt ljus till den omstridda gasledningen Nordstream2 genom Östersjön. Hon avstod också från att säkerställa existensen av andra val till Tyskland. Därmed försatte hon inte bara sitt eget land utan hela EU i ett underläge mot Kreml vilket Putin utnyttjat. Det demokratiska Europa förmår inte i dag att snabbt avbryta sin finansiering av Putins krig genom att snabbt helt sluta köpa gas från Ryssland.
Sverige har också skyndat på avvecklingen av kärnkraften, men vår goda tillgång till
vattenkraft gör oss inte lika utsatta som Tyskland. Nedmonteringen av vårt natiónella försvar har följt samma mönster. Vi är nu beroende av andra för att hjälpligt försvara oss själva. Nu måste vi sätta hoppet till Erdogan tillsammans med Finland.
Angela Merkel har som tysk förbundskansler stått upp för Europas kärnvärden under en tid då dessa varit i stark press. Hon kommer att bli ihågkommen som en beundransvärd förkämpe för demokrati och mänskliga rättigheter.
Men hon går också till historien som en ledare som inte förstod eller ville kännas vid de tragiska konsekvenserna av beslut som hon fattade. Sanningen är att Merkel framkallade en strategisk underordning av Europa gentemot Ryssland. Den gav Putin självförtroende och en känsla av att han kunde ta för sig.
Omvärderingen av Angela Merkel som förbundskansler är smärtsam men nödvändig och har nog bara börjat.
Avtackning
Underlag: Chefredaktören DN, söndagskrönika 12 juni
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar