EN SAGA

                                                                    Tomma luften
Tomma luften är en välfunnen titel på en berättelse om hisnande verklighetsupplösning. 
Gudskelov utspelar den sig på en tid då det fanns tanter som drog lakan, annars hade 
slutet blivit ett annat och säkert mindre lyckligt.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var en gång en pojke som satt och lekte i en flygmaskin som inte fanns. Han låtsades att
flygmaskinen hade stora silverglänsande vingar och en rymlig flygkropp med olika hytter
och rum och ett uppfällningsbart landningsställ och fyra stora propellrar och alla slags roder och
instrument på en nobel bräda inom bekvämt räckhåll. Bäst som han nu satt där och pillrade så
bar  det sig inte bättre än att  han råkade peta på startknappen. Han blev alldeles stel av skräck
när plötsligt alla de fyra stora motorerna startade med ett dunder och brak, för han var ju bara en
liten pojke och förstod sig inte alls på maskineriet på riktigt och visste inte ens hur det gick till
att stoppa motorerna igen. Ännu mer förskräckt blev han när han märkte att propellrarna också
började snurra. Allt fortare och fortare gick de, allt starkare och starkare blev dundret, och så att började planet började planet rulla. Pojken letade förtvivlat bland förarhyttens knappar och grunkor efter något sätt att hejda det stora planet.
Förgäves - planet bara ökade, och så började
planet lyfta. Det hoppade och studsade mot
marken några gånger innan det fick ordentlig
luft under vingarna. Med stark slagsida steg
det i spiral uppåt i det vackra vårvädret.
Pojken letade alltjämt efter något medel att
stoppa maskinen, men då han nu såg att planet
redan var högt uppe i luften begrep han ju att
motorstopp nu skulle vara ungefär det farligaste
som kunde hända och att det bästa han kunde göra var att försöka styra planet så att det inte
kolliderade med någonting.  Han prövade alltså de olika spakarna, och den gången hade han
bättre tur och hittade snart både höjd- och sidorodret och skevrodret. Han fick planet
ut ur spiralen och började flyga rakt fram över landskapet.
 Djupt därnere såg han mammas och pappas hus som han hade startat ifrån; det  blev allt mindre
för var sekund, ty flygmaskinen gjorde väldig fart och snart syntes hemmet som en liten prick
längst bort vid horisonten.
När pojken märkte att han kunde styra planet glömde han sin ängslan och började njuta av färden.
Med stort dunder flög han fram över skogar och åkrar och byar och vädret var så vackert och
han satt så bekvämt och styrde så fint att han tyckte att han skulle kunna hålla på och flyga så
här i evighet. Nere på jorden gick de små människorna och plöjde sina åkrar och läste sina läxor,
och här uppe satt han ensam och hade sig och kände luften vissla om öronen. Det var härligt,
aldrig hade han trott att det var så härligt att flyga.
Alldeles inunder sig nu såg han två tanter som stod
på en gårdsplan och drog lakan. De tittade upp när
han kom dundrande.
"Vad i all världen", sa den ena tanten. "Vad är det där
för en?" "Det är väl en flygare vettja" sade den andra.
"Ja, men flygmaskinen finns ju inte", sa den första
tanten så högt att det hördes ända upp till pojken.
Det klack till i honom där han satt i sitt förarsäte.
Han försökte låtsas som han inte hört, men innerst
inne visste han med sig att tanten hade rätt. Han kunde
inte låta bli att se sig omkring och titta efter om det hon
sagt var sant. Visst var det sant. Flygmaskinen fanns inte. Motorerna, propellrarna, förarhytten,
vingarna, alltsammans var bara låtsat och fanns inte.
Pojken slöt ögonen och bävade. Han förstod vad allt detta betydde. Han måste störta, det var
oundvikligt. Förarsätet upplöstes i tomma ingenting, och han kände hur han föll. Allt snabbare
och snabbare gick det. Han virvlade runt ett  par gånger i luften och blev alldeles huvudyr.
Landskapet därnere närmade sig med förfärande hastighet. Nu - om en sekund - måste det bli
en krasch.
Då bredde tanterna ut lakanet som de skulle börja dra och höll det utsträckt mellan sig. Rakt
ner mot den vita fyrkanten föll pojken. Han studsade ett par gånger mot det spända tyget och
blev liggande. "Det gick ju lyckligt", sa den ena tanten. "Han tycks vara alldeles oskadd. Hur
är det, inga ben brutna?" Pojken satte sig upp i lakanet och kände efter. "Nädå", sa han sedan.
"Tack så väldigt mycket,  ni räddade mitt liv".
"Ja", sade den andra tanten,"det var nära. Hur kan man också ge sig till att gå upp i en flyg-
maskin som inte finns! Det är dumdristigt. Det är vad det är!"
"Jag skall aldrig göra så mer", sa pojken.

Underlag: Alf Henriksons "Sagor"