Aisopos var en grekisk slav som levde för omkring 2500 år sedan. Den grekiske historik-
ern Herodotos nämner att slaven Aisopos tillhörde en man vid namn Iadmon som bodde
på ön Samos.
Herodotos verk skrevs på 400-talet f. Kr, omkring 100 år efter Aisopos död, men
han berättade mycket lite om honom. Vad vi vet är att han var en enastående historie-
berättare. Det berättas att han hade frigivits från slaveriet och blivit rådgivare åt Krösus,
kungen av Lydien, den rikaste mannen i den delen av världen. Krösus sände ut honom på
diplomatiska uppdrag. Det sägs att han stammade, men att detta inte alls verkade av-
skräckande på folk utan tvärtom bidrog till att folk fascinerades av hans berättande.
Han var berömd för sin kvickhet och slagfärdighet.
Den grekiske filosofen Aristoteles återger hur
Aisopos försvarade en rik och korrumperad
politiker genom att berätta historien om rävenoch igelkotten. Räven hade loppor och igel-
kotten erbjöd sig att nosa upp dem och befria den
från dem. "Nej tack" sade räven. "De här loppor-
na är fulla av mitt blod och inte särskilt hungriga.
Om du tar bort dom kommer det nya och suger
blodet ur mig".
Aisopos sade då "Om ni dömer min klient till döden
så kommer någon annan fattig och plundrar någon
annan av er på allting." Klienten frikändes.
FABLERNA
Redan ett par århundraden efter sin död hade Aisopos blivit en legend. I synnerhet hans
fabler spreds till många länder. Från grekiska och latin har fablerna översatts till nästan
alla språk i världen, först till franska på 900-talet.
Fablerna är korta berättelser om djur eller ibland om växter eller rentav saker, som är
utformade så att de får fram poänger om människor. De gamla grekerna trodde att det
var Aisopos som uppfunnit detta slags berättelser och tillskrev honom de flesta berättel-
ser de kände till. I själva verket fanns det djurfabler långt före Aisopos tid. Det har funnits
djurfabler i alla tider och överallt. Men Aisopos skrev många under sin levnad.
Ett exempel på en Aisopos-fabel:
RÄVEN OCH KRÅKAN
En kråka slog sig ner i ett träd för att kalasa på
en bit ost som hon hade i näbben. En räv kom
förbi och fick syn på osten."Fru Kråka vilken
ära att möta er!" utropade han. "Alla jag träffar
säger att ni är den vackraste fågel som finns,
och nu när jag själv ser er märker jag ju att de
inte överdriver. Det sägs också att er röst är
ännu vackrare än er fjäderdräkt."
Den dumma kråkan blev så förtjust att hon tänkte
visa sin röst. När hon öppnade näbben tappade hon
osten, som räven genast slukade.
Sensmoralen: Tro inte på dem som smickrar dig.
Förmodligen är de ute efter något för egen del
Underlag: Aisopos fabler. Almqvist&Wiksell
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar