Världen är rik på tryckta skrifter om allting, men i dem alla finns det bara tjugoåtta olika bokstavstecken, i flertalet västerländska språk inte ens det. Tjugoåtta små svarta krumelurer som bygger upp all världens vetenskap, all världens dikter och sagor, all världens journalistik.
Boktryckarkonsten, fick vi lära oss i skolan, var en uppfinning av en tysk som hette Gutenberg. Före hans tid, sa man, hade det hänt att man tryckte plakat och sånt från trätavlor med utskurna bokstäver på. Gutenbergs uppfinning skulle ha bestått i att han gjorde bokstäverna lösa så att de kunde kombineras till nya ord. Det behövs emellertid inte mycket eftertanke för att förstå att detta är nonsens
Problemet med boktryckeri är inte alls att sätta ihop lösa bokstäver till stämplar, utan det är - eller var på Gutenbergs tid - att få fram bokstäver så det räcker. Det är inte nog med några dussin a och b och c - det behövs tusentals för att inte säga miljontals i varje bok - och det var det problemet Gutenberg löste. Han uppfann helt enkelt en gjutmetod. Han graverade en positiv bokstav i änden på en stålstav och så slog han in den i en mässingsplåt och fick på så vis en gjutform, en matris där han sedan kunde gjuta så många blybokstäver han ville.
I princip var det den tekniken som behärskade boktryckerierna i västvärlden ända in i våra dagar. Även sättmaskinerna var ju faktiskt bokstavsgjuterier. Nu är ju tekniken en annan och långt behändigare och jag hör inte till dem som saknar blyet.
Datatekniken är beundransvärd i många stycken. Men även den bygger på det häpnadsväckande förhållandet att det inte behövs mer än tjugoåtta små bokstavskrumelurer för att uttrycka precis allting. Vi har dem på varenda skrivmaskin; det är bara att blanda rätt.
Teoretiskt skulle man kunna tänka sig att en dator sattes att sätta ihop dessa bokstäver i alla kombinationer. Vi skulle då få all världens böcker och skrifter så att säga på måfå: Strindbergs samlade verk med ett tryckfel, med två tryckfel, med så många tryckfel att de inte längre vore igenkännliga som Strindbergs samlade skrifter. Men det skulle ta tid även för datorn, för att inte tala om hur mycket tid det skulle ta för bokförläggaren att sortera fram det lilla som vore läsbart ur den väldiga mängden av meningslösa bokstavsanhopningar.
Om vi blandar ihop alla våra tjugoåtta bokstäver med bara en typ av var sort, så blir antalet möjliga kombinationer vad man kallar fakultet 28, det vill säga 1x2x3x4x5 och så vidare till och med x27x28 -den som har tid och ork kan ju räkna ut hur mycket det blir, det blir inget litet tal. Då kan vi begripa vilket svindlande antal kombinationer det blir frågan om i böcker där vi kanske behöver kanske
100 000 a-typer i stället för bara en.
Att det här med de tjugoåtta bokstäverna är mänsklighetens märkvärdigaste och viktigaste uppfinning genom tiderna står nog alldeles klart. I jämförelse med den är sådana uppfinningar som flyg och datorer och television bara småpotatis. Riktigt revolutionerande kan de bli bara i ett avseende, nämligen om de vänjer av folk med att läsa, men den risken är nog inte stor. Vi behöver ju text till och med på TV-rutan.
Underlag: Ur boken "Om allt möjligt" av Alf Henrikson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar