MED PUDLAR OCH NICKEDOCKOR GRÄVER TRUMPRÖRELSEN SIN EGEN GRAV.
Du har gjort allt rätt: försvarat och deltagit i Irakkriget, kontrollerat din fru stenhårt, varit en starkt engagerad kristen och en livslång abortmotståndare. Alla rätt för att vara en konservativ frän opinionsbildare nära republikanska partiet i USA, alltså. Men en dag tar du ordentligt avstnd från partiets presidentkandidats rasism. Det leder till att du blir hotad till livet, avbokad från panelsamtal i kyrkan, ovälkommen i partiet. Hur kunde det gå så fel?
På nyhetsplats intervjuade DN nyligen tre personer som kritiserat Donald Trump och fått sitt liv totalt omkullkastat. Fallet ovan är ett av dem.. Bilden som målas upp är av ett parti som inte accepterar någon kritik eller interndebatt. Och de som självmant väljer att hoppa av förföljs, stäms och kan inte få jobb på företag som leds av Trumplojalister.
Samtidigt välkomnas vissa kritiker tillbaka om de pudlar. Nikki Haley försökte bli presidentkandidat för republikanerna. När Trump fick nomineringen gick hon snabbt från en "never-Trumper" till att kampanja för honom. JD Vance varnade en gång i tiden för att Trump kunde bli USA´s Hitler, nu är han Trumps visekandidat.
Logiken är simpel. Antingen är du med Trump, eller emot honom. Inga nyanser accepteras.
Hos republikanska partiet är inte politik att vilja, utan att följa, som en av avhopparna som DN intervjuade sa: "En andra Trumpadministration skull aldrig acceptera en professionell tjänsteman, utan bara en politisk lojalist".
Just det kan leda till en katastrof en kommande mandatperiod. Men på sikt finns det något betryggande i Republikanernas nya partistruktur. Den är i grunden självdestruktiv, Skarpa människor som vågar ifrågasätta tankegångar, eller kan se svagheter i den egna rörelsen, kastas noggrant ut. De som blir kvar är antingen fantastiska följare eller duktiga på att hålla tyst.
Då får man ett parti där en medarbetaren berättar det hen tror att ledningen vill höra, inte vad som är sant. "Jo jo" kanske medarbetaren berättar efter ett misslyckat kampanjmöte i, säg Maine. "Publikhavet var det största vi skådat. De gillar Trump där." Ingen vill berätta en obekväm sanning när man vet vad det kan kosta. Då skapas en kampanjorganisation invaggad i önskedrömmar. Än så länge håller Trumps magkänsla - stödet är stort, inte bara i partiet utan också bland befolkningen i vissa delar av USA. Men det man byggt upp är en rörelse av ja-sägande nickedockor, alltför rädda för reprimander, alltför rädda för att fundera över om den valda vägen är den rätta. En kostnad för fanatism blir alltid inkompetens. En despot med våldsmakt kan ändå hålla kvar makten, men för ett parti är det förödande. Genom Trumpidoliseringen gräver rörelsen tids nog sin egen grav.
Underlag: Max Hjelm, ledarskribent DN.
,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar