att någonting viktigt är dolt och måste sökas bland en mängd oväsentligheter. Det är möjligt
att Alf Henrikson hade detta i tankarna när han skrev nedanstående kväde.
KRÅKSÅNGEN
Kråkornas mörka armadakommer i skymningen blåsande
över furornas dungar i staden
likt osälla själar på vift.
Ur deras vidöppna strupar
kommer den vilda sången
likt galdrar av hedniska blotmän
från Uppsala ärkestift.
Högre än mr Armstrong
eller Mbungola Jubilee Singers
prisar de kärlekens allmakt
i öronbedövande kör.Och jag märker i år med förvåning
att jag sätter dem högre än lärkan,
ja, jag tycker i dag att de sjunger
bättre än taltrasten gör.
RÖNNPIPAN
Alf täljde sig en rönnpipa och började spela på den.
Det uppskattades inte av alla...
Den dagen då båten sattes i sjön
och dess täcke var undanröjt
skar jag en visselpipa av rönn,
en sex håls herdeflöjt.
Lätt vred jag dess barkskal från savad gren
och satte en tapp däri.
Och flöjten blev verkligen långt ifrån ren
men den dög till en falsk melodi.
Bofinken tystnade, trasten sprang hem,förtvivlad blev lärkornas kör.
Jag har alltid tyckt synd om dem
som har absolut gehör.
Ur: Medan göken tiger
Sherwoodskogens skrivarstuga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar