STAMPEN

I min ungdom var Stampen den slutliga möjligheten att fylla på kassan när det krisade. Min
konfirmationsklocka gjorde många besök där. Men det var ju för många, många år sedan. Men
numera är ju Stampen något helt annat, något
skrämmande. Det var det inte förr. I dag är

Stampen en mediakoncern i dödsryckningar.
Omkring 2000 arbetstillfällen är i farozonen.
Koncernens förre vd och styrelseordförande
Thomas Brunegård ( till höger) påminner i mångt
och mycket om den omtalade kirurgen Paola
Macchiarini, han med plaststruparna. Brunegård
lyckades lura skjortan av hela sin styrelse , sam-
tidigt som alla i branchen insåg att den digitala
revolutionen skulle gå ut över papperstidningarna.
Han lyckades med konststycket att skaffa sig mandat
för att snabbt köpa tryckerier och mängder av pappers-
tidningar för miljardbelopp för lånta pengar. Så nu kippar
en lång rad tidningar efter andan, Göteborgsposten, Hallands-
Nyheter och ett 20-tal andra.

Stampen är nu beviljad så  kallad rekonstruktion, vilket bland annat innebär att de anställda
får tre månaders statlig lönegaranti.

Thomas Brunegård och hans kumpan, ägaren Peter
Hjörne (till höger) behöver däremot inte oroa sig för
brödfödan. En granskning i Expressen visar att
Brunegård under åren som vd och ordförande
fram till 2014 tog ut 74 miljoner i ersättning. Hjörne
tog i sin tur under samma tid ut 54 miljoner och
till det har han fått 70 miljoner i aktieutdelning.

Efter haveriet har Brunegård gjort sig oanträffbar
på Nya Guinea trots att han fortfarande sitter i
styrelsen för Peter Hjörnes maktbolag. Brunegårds
gamle kompis Ove Joanson såg till att Brunegård
blev invald i Sveriges Radios styrelse. Så nu är han
försörjd av skattemedel samtidigt som lönerna för
tidningarnas anställda också betalas av skattemedel.

Om man hade Brunegårds fräcka attityd skulle man kunna
uttrycka det som att operationen lyckades men patienten
dog.

Underlag: Dagspressen, särskilt Expressen och Aftonbladet och Karin Olsson