MINNEN FRÅN VENEZUELA

Vår bloggredaktör i Dalby var under många år  verksam inom byggbranchen. Han samlade
 under dessa år på sig mängder av intressanta minnen från rader av utlandsuppdrag runt om
på jorden. Här berättar han om en händelse som han upplevde i Venezuela på 60-talet.

Jag läste för en tid sedan i dagspressen att Venezuelas
president Nicolás Maduro (till höger) har infört undan-
tagstillstånd i landet. Det är förmodligen en sista despe-
rat åtgärd innan detta i sig rika land faller helt och hållet
samman som en följd av sjunkande oljepriser och det
kommunistinspirerade vanstyre som den nu avlidne
president Chavez initierade och som sedan fortsatt under
den nuvarande regimen.

Venezuela har i alla tider varit en tummelplats för allsköns
lycksökare, mycket tack vare sina rika oljefyndigheter,
men även mineraler, främst järn. Tillgången till billig
elkraft har möjliggjort anläggandet av gigantiska
aluminiumsmältverk.
På 1960-talet kom exploateringen av östra Venezuela,
Guyanaregionen, igång på allvar.
Ett av Sveriges större entrepenadföretag var permanent etablerat i Caracas och hade fått
ett stort kontrakt tillsammans med US Steel och som gällde anläggande av vägar, vatten,
 avlopp, elförsörjning och annan infrastruktur samt byggnation av 38 tjänstemannavillor
i anslutning till deras stora järnmalms- och pelletanläggning i östra Venezuela i en liten
gudsförgäten håla i floddeltat Orinoco och Caroni. Platsen hette Puerto Ordaz och blev
min och min lilla familjs hemvist i några år. Jag kom dit 1967 som project manager och
hade till min hjälp ett antal inhemska tjänstemän, bl a en lokalanställd dansk.

Det var skitigt, varmt och svettigt. Regnperioden var på
väg och bland annat fattades alla fönster till villorna. För
att kolla sanningshalten i alla ursäkter och undanflykter
från fönsterleverantören som fanns i Ciuda Bolivar, c:a
10 mil bort, så hoppade jag in i min skrangliga Ford
Anglia och begav mig iväg för att själv kolla situationen.
På den tiden härjade vänstergerillan för fullt i regionen
och militären hade satt upp checkpoints här och där vid
strategiska vägavsnitt. Jag anlände till en av dessa check-
points och stannade pliktskyldigast vid en liten byggnad
och en jätteskylt med texten "Paro" samt mycken annan
information som jag på min mycket dåliga spanska försökte
tyda. Jag väntade 5 minuter, jag väntade 10 minuter i den
gassande hettan, men ingenting hände och ingen kom ut
ur den lilla byggnaden. Slutligen tröttnade jag, startade
motorn och började rulla sakta framåt. Som skjuten ur en
kanon och från ingenstans dök det upp en soldat och
avlossade en kulkärve i vägbanan precis framför motor-
huven på Anglian. Min första tanke var "shit- Curt, nu är
det kört". Soldaten ropade "Senor. Venga". Senor, kom hit
och viftade med kulsprutepistolen. Jag steg försiktigt ur
bilen och han visade mig mycket bryskt upp till den lilla
byggnaden och till "el Commendante". Jag fick slå mig
ner på en stol i commendantens förrum och efter en tims-
lång väntan, pinsam visitering och kontroll av min in-
dentitet och commendantens tålmodiga lyssnande på
min förklaring, framförd på stapplande spanskengelsk-
svenska och med svetten rinnande längs ryggraden så
pekade han på den stora stoppskylten och förklarade på
perfekt engelska skyltens betydelse och vikten av dess
innebörd och efterlevnad.
Jag bad så mycket om ursäkt för allt besvär och med
ett stort Zlatangrin gjorde han honnör och lät  mig
fortsätta min resa, lättad men ordentligt försenad. På
återvägen, efter ett positivt besök hos fönster-
leverantören, stannade jag pliktskyldigast, öppnade alla dörrar, bagageluckan
och motorhuven. Soldaten och "el Commendante" gjorde båda honnör med stora
flin.  Efter detta var jag noga med att  stanna  vid alla vägkontroller och göra allt
som står på skyltarna.

Med hälsningar till alla bloggläsare från Sherwoodskogens detachement i Dalby.