Erdogan kan inte trolla bort kriser, han kan bara skapa dem. Verksamheten fortsätter i Turkiets ekonomiska experimentverkstad. Tyvärr hanteras arbetet inte av någon finurlig forskningsledare, utan av en allsmäktig demagog med blind tro på sin egen magi: president Recep Tayyip Erdogan.
Landet plågas sedan långt före pandemin av alla möjliga obalanser. En följd är ett evigt stigande inflationstryck. Den senaste officiella siffran från november är 21 procent i årstakt, men alla vet att verkligheten är värre än så.
Detta har Erdogan bekämpat under hösten genom att sänka räntan från 19 till 14 procent. Han har gjort centralbanken till sin egen leksak och därmed kunnat strunta i erfarenhet och expertis. Och valutan, liran, har följaktligen rasat, vilket gör exportvaror billigare men också får importpriserna att skena.
Nu har Erdogan slagit till en sorts reträtt, givetvis utan att erkänna det. Sparande i lira i stället för dollar kompenseras vid ytterligare devalvering, i princip genom att ränta höjs men bara på insatta medel. Statskassan går in och betalar, det vill säga blåser på underskottet. Tanken är att fortsatt billiga lån ska hålla igång spekulationskonjunkturen i bygg- och fastighetsbranschen.
Priset blir en mer svällande kreditbubbla. Och så klart, mer inflation. Inte försvinner den risken för att Erdogan nyligen har aviserat en höjning av minimilönen -- med 50 %.
Erdogan försvarar "sin nya ekonomiska modell" bland annat med islams motstånd mot ockerräntor.
Vad han egentligen ägnar sig åt är en vild chansning, för att ta sig ut ur den kris som han själv har skapat. Presidenten har skrivit om författningen och gjort sig själv närmast enväldig. Bara ja-sägare får audiens hos sultanen. Fria medier har dessutom tystats, kritiker har låsts in.
I hög fart kör Erdogan 83 miljoner invånare mot stupkanten. Men även en ekonomi har sina tyngdlagar.
Underlag: Gunnar Jonsson, ledarskribent DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar