DET LÅNGA TELEGRAMMET

 DET LÅNGA TELEGRAMMET

Efter andra världskriget försökte USA förutspå vad den sovjetiske diktatorn Josef Stalins nästa steg skulle bli. Hur skulle Kreml agera? Varför gjorde ryssarna som de gjorde?

På den amerikanska ambassaden i Moskva satt en 42-årig diplomat som hette George Kennan. Han skrev ett långt telegram till sin dåvarande utrikesminister, vars innehåll gått till historien som en av 1900-talets mest inflytelserika utrikespolitiska analyser. Det är ingen slump att studenter av modern rysk och sovjetisk historia fortfarande läser vad Kennan hade att säga. Hans ord formade USA:s utrikespolitik under kalla kriget. Trots att Stalin var mer dominant än Vladimir Putin idag, nämnde George Kennan hans namn bara tre gånger i sitt omfattande dokument. Det är betecknande.

Han fokuserade i stället på Sovjetunionen och framväxten av ett tänkande, inte enskilda individer.

I en nyckelmening talar Kennan om "Kremls neurotiska syn på utrikes relationer". Han förklarade Sovjetmaktens återkommande fientliga agerande mot omvärlden med "den traditionella och instinktiva ryska känslan av otrygghet".

Landets invånare, påminde Kennan, hade länge levt på ett vidsträckt slättland omgivet av hotfulla nomadfolk. Man hade lärt sig den hårda vägen att säkerhet uppnåddes genom en  tålmodig kamp mot rivaler.

Och inte bara det. George Kennan såg hur en hårdför utrikespolitik drevs av inrikespolitiska behov, och en oro bland ryska ledare för att befolkningen skulle upptäcka att det var bättre någon annanstans. Han noterade hur en inneboende rädsla framkallade en permanent misstänksamhet. Och han förklarade att Sovjetunionen inte var inriktat på fredlig samexistens under rådande maktförhållanden. Efter andra världskriget hade ju USA blivit en tung maktfaktor i Europa. Därför drev Kreml på mot expansion och söndring av västvärlden.

George Kennans slutsats var att Sovjetunionen bara kunde hållas tillbaka på ett sätt: genom ett starkt konsekvent motstånd. Endast då dämpar Moskva sin aggressivitet.

Det är spännande att läsa Kennans analys så här 75 år efter den gjordes. Viktiga beståndsdelar är fortfarande giltiga.

Sovjetimperiet är sedan 30 år upplöst, men den ryska känslan av otrygghet består. Och den har de senaste 20 åren tagit sig uttryck i återkommande fientligheter: i Tjetjenien, i Georgien och de senaste åren i Ukraina. Tidigare positioner ska återerövras, västvärlden tryckas tillbaka, fiender målas ut och destabiliseras, inte sällan för att avleda uppmärksamheten från inhemska problem i Ryssland.

Vladimir Putin är frontfigur för detta. I två decennier har omvärlden försökt greppa hur han tänker. Sovjetunionens upplösning var en "geopolitisk katastrof", för att citera Putin. Men det är inte bara det som driver Ryssland. Det behöver inte vara en övergripande ideologi. Det är en strävan att bli behandlad som en riktig stormakt. Och att bryta mot internationella lagar och normer är för Kreml själva definitionen på att utgöra en stormakt med stort S, enligt Putins tidigare medarbetare Gleb Pavlovsky.

En gangster som ingen fruktar och aldrig blir jagad av polisen är ingen riktig gangster.

Mycket av det ryska agerandet under 2000-talet har skett plötsligt när möjligheter öppnat sig eller när verkligheten känts hotfull. Då har Moskva agerat snabbt som vid annekteringen av Krim 2014. De som letar efter en storartad plan får leta förgäves. Det handlar om ständigt pågående improvisationer. När spelplanen öppnat sig har positionerna flyttats fram. Samma gäller för uppladdningen runt Ukraina.

En sak är säker: en svag och splittrad sammanhållning i väst väcker förakt i Moskva, inte respekt. Vad som kan hålla tillbaka Ryssland i dag är främst djupgående ekonomiska sanktioner. En samlad ekonomisk attack mot Ryssland kan totalt knäcka den  ryska ekonomin. Putin är medveten om detta.

Underlag: Peter Wolodarski  DN (till delar).