Miljöaktivisterna var först ut i försvaret av Geziparken i Istanbul 2013. Men demonstrationerna mot myndigheternas skövling, till förmån för ett köpcentrum, växte strax till protester mot polisvåld och den politiska makten.
Turkiets urartning under Recep Tayyip Erdogans styre kan dateras till just det året, 2013. Därefter har demokratin, ekonomin och relationen till väst rasat utför.
I dagarna har Erdogan, mannen som stoppar Sveriges Natointräde, lett Turkiet i 20 år. Och från början uppträdde han som landets räddare i nöden.
90-talet präglades av svaga regeringar som föll ihop en efter en, ekonomiska kriser som stod på kö och militärens överhöghet. Med den milt islamistiske premiärministern från 2003 kom marknadsliberala reformer, utökade rättigheter för kurderna och medlemsförhandlingar med EU.
Turkiska Kurdistan
Det auktoritära draget fanns där från start. Erdogan har alltid tyckt att den som vinner valet har rätt till allt. Men med Gezi 2013 blev kritiker synonymt med landsförrädare och terrorister.
Samma år blev en korruptionsskandal i hans närhet ursäkten för att ta kontroll över rättsväsendet. Erdogan gick samtidigt till frontalangrepp mot Gülenrörelsen, hans tidigare allierade i kampen för att vingklippa generalerna. Statstelevisionen hade reda förvandlats till regimens propagandakanal, nu ansattes misshagliga tidningar och journalister allt hårdare.
2015 hade Erdogan blivit president, men fick en svår chock när hans parti förlorade majoriteten i parlamentet. Oppositionen slog dock knut på sig själv. I nyvalet på hösten tog han revansch genom att i en brutal helomvändning göra kurderna till huvudfiende.
Direkt efter det mystiska kuppförsöket året därpå, arrangerat av Erdogan själv, säger vissa bedömare, drogs tumskruvarna åt på riktigt. Vad som egentligen hände är oklart, men presidenten skyllde på Gülenrörelsen och inledde en veritabel häxjakt på verkliga och inbillade motståndare.
Fethullah Gülen, född 1941, är en turkisk predikant och politisk aktivist. Han bor i självvald exil i USA. Han är Erdogans huvudfiende och beskylls av denne för att ligga bakom kuppförsöket 2016.
Tiotusentals människor fängslades, än fler fick sparken från jobbet. Fria medier existerar knappast längre, trilskande politiker fyller fängelsecellerna.
En folkomröstning gjorde slut på den gamla författningen. Premiärministern, Erdogan , gav sig själv alla befogenheter.
Parallellt har han fjärmat sig från väst. Han tycks vara god vän med Putin men är fortfarande medlem i Nato. Tanken på EU-medlemskap är stendöd. Erdogan behandlar Nato och USA som en boxboll, närhelst det passar honom. Han står utanför sanktionerna mot Ryssland och utnyttjar exporten dit för att hålla ekonomin under armarna, för den har han lyckats rasera.
Han ser grandiosa byggnader som rikedomens källa och har blåst upp en spekulationsbubbla grundad på krediter. Hans hemsnickrade teori om höjda skatter fungerar inte alls. Räntan har sänkts i flera steg till 9 %, den officiella inflationen är uppe i 55 %
Turkiet rymmer många paradoxer. Erdogan har inrättat sig som närmast enväldig sultan. Ändå kan han förlora valet i maj. Oppositionen har enats om en motkandidat, och trots att processen inte är rättvis, har röstresultatet hittills inte fuskats bort. Den bräckliga ekonomin arbetar emot presidenten, liksom missnöjet med räddningsarbetet efter jordbävningskatastrofen i februari.
Efter 20 år vid makten har han inga ekonomiska eller politiska projekt kvar att erbjuda väljarna förutom våld, tvång och förföljelser. Hans enda projekt är att tillgodose sig själv och sina egna personliga önskemål. Men detta borde man rimligen inte kunna vinna ett presidentval på.
Underlag: Ledare DN, 18 mars 2023.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar