FAMILJEN ÄR INTE SVARET PÅ VÅR TIDS ISOLERING - DEN ÄR ORSAKEN
Varför pratas det med sådan värme om familjen? Den framhålls som motsatsen till samtidens individualism och kyla - trots att det ju är just är den stenhårda familjenormen som är boven: Den stänger ute alla.
Den ofrivilliga ensamhet som följer är smärtsam. Och hotet om livstids isolering? Bortom olidligt, även för dem som inte är supersociala. Det står tydligt i den nya SVT-dokumentären "Vänner sökes".
Den följer dels en härlig yrväderskvinna som tappat kontakten med sina väninnor under familjeåren, dels en ung kyrkomusiker som vuxit upp på landsbygden och alltid känt sig udda med sin mörka hy. Dels en person som ser sig som introvert och som blivit så svårt mobbad att han med tiden gjort plågoandarnas röster till sin.
Det är lätt att ömma för dem. Det solitära är trots allt människans grundton. Driften att söka kontakt är instinktiv, även när det gör ont. För alternativet gör alltid ondare.
Man kan inte låta bli att tänka att allt hade varit annorlunda för, säg, hundra år sedan. Så många längtar tillbaka dit numera, till folkhemmets födelse, och till stor del handlar det förstås om nostalgisk fantasi. Men också om en längtan efter framtidstro och tillit. Och framför allt: om gemensamma byggen.
Yrväderskvinnan och kyrkomusikern tycks hitta var sitt sådant, till sist. För introverten är det svårare, han famlar i stället runt inne på "Allsång på Skansen". Man kan undra om inte han skulle trivas bättre som kaffekokare på hembygdsgårdens dag, som återhållsamt entusiastisk deltagare i en studiecirkel om klassiska litterära verk, eller varför inte som kassör i den lokala schackklubben.
Förenings - Sverige är inte vad det en gång var, men pulsen slår. Och att regelbundet träffa andra, i sammanhang där alla får rum och det inte finns några krav på solig social perfektion - så kan tillhörigheten också uppstå, fortfarande.
Underlag: Lisa Magnusson, ledarskribent DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar