DEN ALLMÄNNA RÖSTRÄTTEN

Det är ju som bekant valår i år. Den 9 september går vi till valurnorna. Det är då ungefär 100
år sedan den allmänna rösträtten infördes, vi fick den succesivt 1918 - 1921.
Det kan ju därför finnas anledning att påminna sig om hur den törnbeströdda vägen till allmän
rösträtt har sett ut i vårt land och vem eller vilka vi har att tacka för att vi nått dit.
Flera partier vill ta åt sig äran och många olika årtal dyker upp i historieböckerna. Högern,
moderaternas föregångare, i synnerhet första-
kammarhögern,  var motståndare till allmän
rösträtt för män och kvinnor. Om någon skall
äras mer än andra är det medlemmarna i Edéns
regering, liberaler och socialdemokrater. Hotet
om revolution som i Ryssland fick så småningom
högern att ge med sig. Men den reform som Edén ,
 Branting och de andra genomförde var egentligen
långt ifrån allmän, åtminstone inte enligt dagens
definition på allmän. Det gjordes stora undantag,
man menade att man skulle vara förtjänt av rätten
att få rösta. Gränsen sattes vid 23 års ålder. Hade
man gjort konkurs fick man inte rösta, inte heller
om man varit dömd för brott. För män gällde att
värnplikten skulle ha varit genomförd för rösträtt.
Men viktigast av allt, de fattigaste uteslöts. Kunde
man inte försörja sig själv och sin familj utan stöd
av "det sociala" räknades man inte som fullvärdig
medborgare och fick rösta. I praktiken innebar det
att många gamla svenskar, fattigdomen var i stort
sett ett åldersproblem, uteslöts från demokratin.
Värnpliktsparagrafen försvann visserligen ganska
fort, men det dröjde till 1937 innan de bestraffade
fick rösta. Fattiga och folk med konkurser fick vänta
till 1945, då rösträttsåldern sänktes till 21 år. Från
1965 har rösträttsåldern sänkts i omgångar och är
 idag, som bekant, 18 år.

Källa: Jourhavande historiker Dick Harrison