GÄSTGIVAREGÅRDAR

Magnus Ladulås beslöt år 1279 att bönderna skulle turas om att ansvara för mat och logi
för resande. Med resande avsågs också soldater som skulle förflyttas runt om i landet. 
Med tiden blev detta mycket belastande för bönderna, i synnerhet på 1600-talet, då vi 
förde krig i och utom landet nästan för jämnan. Med 1649 års gästgivareordning avskaff-
ades den fria gästningen. Bönderna var dock skyldiga att ingå i ett skjutslag som fick 
rycka in när gästgivargårdens resurser inte räckte till. Denna skyldighet upphörde inte 
förrän 1911. (På bilden ovan Hammenhögs gästgivaregård).
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Gästgiverier uppfördes runt om i landskapen som skjutsstationer  på lämpligt avstånd för att trötta
hästar skulle kunna bytas ut och rundresande skulle kunna äta och vila sig. Enligt lag skulle det
vara högst två mil mellan varje gästgiveri. Vid sidan av gästgiverierna fanns även
skjutsstationer där man kunde byta ut trötta hästar, men någon matservering fanns inte där.
Även i städerna fanns gästgiverier men där skildes
gästgiveriet från skjutshållet.
Efter freden i Roskilde 1658 var införandet av gäst-
giveriordningen en av de första åtgärder som de svenska
myndigheterna vidtog. Ett utbyggt vägnät och fungerande
gästgiverier var en förutsättning för försvenskningen och
för militär kontroll över de nygamla landskapen. Gäst-
givaren var befriad från skatt men fick ingen lön för sitt
arbete. För att trygga inkomsten fick gästgiveriet istället
monopol på alkoholutskänkning inom en radie av två mil.
Gästgivaren stod för underhåll av gården och all inredning,
medan byggnaden bekostades av häradsinnevånarna. Dalby Gästis till höger.
Ibland fick en "vanlig" bondgård tjäna som gästgiveri efter komplettering med en stallbyggnad.
Gästgivargårdarna fungerade ofta som byns centrum. De uppfördes vanligen nära byns tingshus
och om ett sådant saknades kunde ting hållas i gästgivaregården, där man byggde till häkte och
arrestlokaler. På 1700-talet gjordes försök att samordna alla gästgiverier och deras skjutstrafik
med postväsendet. Man hade viss framgång med detta.
Under andra hälften av 1800-talet skedde en nedgång inom gästgiveriskjutsen, till stor del
beroende på tillkomst av järnvägarna. År 1933 upphörde gästgiveriorganisationen.

De gästgiverier som är i drift än i dag har en varierande inriktning på verksamheten och fungerar
bland annat som restauranger, värdshus och hotell. Från 1950-talet och framåt fick många
gästgiverier ett rejält uppsving i och med privatbilismens kraftiga frammarsch. Den växande
turismen och det svenska folkets alltmer ökande intresse för god mat och angenäma och gärna
nostalgiska miljöer har säkrat överlevnaden för mängder av gästgiverier.
Som exempel kan nämnas att det i dag  i Skåne finns ett 20-tal gästgiverier kvar med anor från
1600-talet.

Fakta: Information från Länsstyrelsen i Skåne