Det finns inga i Europa som tycker så illa om Kina som svenskarna. Det framkommer nu i en rapport rån Utrikespolitiska institutet (DN 25/11). Hela 80% hade lågt förtroende för landet.
Ja, vad ska man säga? Detta är fullt rimligt. Som svenskarna själva sammanfattade saken när de fritt fick asssociera kring Kina så präglas landet av diktatur, kommunism samt avsaknad av mänskliga rättigheter. Frihetsberövandet av en av våra medborgare, regimkritikern Gui Minhai, har inte heller påverkat pr-värdet positivt.
Lägg därtill hur Kinas ambassadör, Gui Congyou, bär sig åt. Hans jobb är att representera sitt land och verka för goda relationer med oss. Men i stället har han tagit med sig förtryckarfasonerna hit, och går här på som den allra mest ohyfsade middagsgäst: en som gapar och skriker och ställer krav på att det skall vara precis som hemma - och som börjar hota värden när något går honom emot.
"Vi har hagelgevär för våra fiender", lät han hälsa medierna när den svenska regeringens agerande inte behagade honom. Vad för slags ambassadör uttrycker sig så? Detta är vad saken handlar om, inte någon unken rasism, till skillnad ifrån vad exempelvis Göran Therborn ville göra gällande i en kulturartikel i Aftonbladet häromsistens. Han menade där att motståndet mot att arbeta med statsstyrda kinesiska företag är lika ohållbart som de brittiska gamla parkskyltarna i Shanghai: "No dogs and no chinese", hundar och kineser äger inte tillträde.
Men det är inte människorna som svenskarna ogillar. Även detta visar rapporten. Vi är bra på att skilja Kina ifrån befolkningen - och vi har en positiv syn på de kineser som bor, studerar och turistar här. Problemet är just den regim som kineserna har olyckan att leva under. Vi får inte låta oss skrämmas av den.
Underlag: Lisa Magnusson, ledarskribent DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar