FÖREMÅL I RYMDEN

 Förutom solar och planeter far det runt många himlakroppar av sten, is och mineraler i vår del av rymden. Vad de kallas beror på var de befinner sig och om de har en synlig ljussvans eller inte. Dels har vi astrala himlakroppar som alltid har rört sig i vintergatan och därutöver rymdskrot som människan har placerat där.

HIMLAKROPPAR

Vad är egentligen skillnaden mellan asteroider, kometer, meteorer och meteoriter? Asteroider är knutna till  fasta himlakroppar i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Dessa kan ses som kvarvarande rester sedan  planetsystemet bildades. Den största, Ceres, är nästan 1 000 kilometer stor, men de flesta är långt mindre, ju mindre desto talrikare. En mindre del av asteroiderna har fått sina banor störda och hittas bland de inre planeterna, där de kan kollidera med dessa. Föremålet som kolliderade med jorden för 65 miljoner år sedan och gjorde slut på de stora dinosaurierna var sannolikt en sådan asteroid.

Det inre planetsystemet får också ibland besök av små himlakroppar med lättflyktiga ämnen, bl a is, från solsystemets utkanter. När ytlagret upphettas av solen bildas en mycket tunn men synlig svans av utströmmande material, förr betraktat som en "hårig stjärna" vilket gett namnet komet. I dag kan vi även studera dessa himlakroppar på längre avstånd då de är kalla och inaktiva (utan svans) långt från solen och dessa kallas kometkärnor.

Sedan urminnes tider har människan kunnat se meteorer, så kallade stjärnfall, som syns någon sekund. De är oftast sandkornsstora rymdobjekt som tränger in i atmosfären med hög fart och hettas upp och förintas. Lite större bumlingar lyser längre och starkare och kallas bolider. Är den tillräckligt stor och massiv för att överleva passagen genom jordatmosfären kan den hittas som märkliga stenar på marken, kallade meteoriter.

Himlakropparna enligt ovan kan variera mycket i storlek - de kan vara små som sandkorn eller stora som klippblock. Den meteorit som blev början på slutet för dinosaurierna för 65 miljoner år sedan tros ha haft en diameter på 10 kilometer.

Det finns i dag inga himlakroppar som är ett direkt hot mot jorden. Rymdorganisationer världen över håller ständigt kontroll på detta.

RYMDSKROT

Rymdskrotet eller rymdskräpet är rester av mänsklig aktivitet i rymden. Det allra första skrotet kommer från den sovjetiska satelliten Sputnik på 1950-talet. Det var rester av skyddshöljet och kopplingsanordningen som blev kvar i rymden. Övrigt skrot kommer främst från förbrukade raketsteg, gamla satelliter, skräp och fragment från krockar och explosioner, men även tappade föremål från bemannade rymdfärder som verktyg, skruvar och muttrar. En Hasselbladskamera tappades av en astronaut på 1990-talet, och den seglar nu vidare genom vintergatan.

 Forskarna räknade med att 2016 kretsade 700 000 rymdskrotsdelar kring jorden med en hastighet av 28 000 kilometer i timmen. Till detta antal skall sedan adderas de allra minsta fragmenten. Forskarna räknar med (2013) drygt 170 miljoner partiklar som är mindre än en centimeter, 670 000 som är 1-10 centimeter och 29 000 som är större än 10 centimeter. Vart och ett av dessa föremål som ligger i omloppsbana runt jorden utgör ett hot vid framtida rymdfärder. Att kartlägga allas läge och rörelser är nära nog omöjligt, men sannolikheten för kollisioner är ändå mycket liten. Under en höjd på 400 kilometer städar rymden sig själv, det vill säga att allt skräp under den höjden kommer att falla ner och brinna upp i atmosfären, men allt över den höjden och upp emot 1400 kilometers höjd kommer att falla ner först efter flera tusen år som en följd av jordens gravitation. Skrot över den höjden försvinner ut i  världsrymden.

Tyvärr finns det ingen bra metod för att samla ihop de mindre rymdskrotdelarna vilket är ett stort problem i dag. Metoderna man använder är att begränsa att det blir mer. Det finns vissa delar av den närliggande rymden där det är förbjudet att dumpa överblivna rymdfarkoster och uttjänta satelliter. NASA och europeiska rymdorganisationen ESA har upprättat ett system för bevakning av rymdskrot och för spårning av föremål större än 5 centimeter i diameter och upp 1 meter. I dagsläget har man katalogiserat 15 000 objekt. Men stora ansträngningar görs på att försöka finna en metod att samla ihop och förstöra allt rymdskräp. Allt som kan föras ner till höjder under ca 400 km förbränns automatiskt i jordatmosfären.

OLYCKOR OCH TILLBUD

2011 tvingades hela besättningen på 6 man evakuera Internationella rymdstationen ISS och sätta sig i säkerhet i räddningskapslarna efter ett larm om inkommande rymdskrot. Vad det rörde sig om vet man inte, men objektet passerade förbi ISS med bara drygt 250 meters marginal. I det här fallet upptäcktes rymdskräpet för sent för att man skulle hinna med en undanmanöver. ISS är utrustat med sköldar som kan skydda rymdstationen från mindre skrotdelar. I det här fallet var det fråga om ett relativt stort föremål.

Ett flertal kollisioner mellan satelliter, exploderande satelliter och kollisioner mellan större skrotdelar finns registrerade.

Vid en kinesisk anti-satellittest 2007 kolliderade två satelliter med resultat att över 5000 fragment spreds till lägre trafiktäta nivåer. Först efter 12 dagar bekräftades händelsen av kineserna.

En amerikanska vädersatellit exploderade 2015 på 800 kilometers höjd. Detta resulterade i ca 50 000 skrotdelar. Det kommer att dröja flera decennier innan skrotet faller ner och bränns upp i jordatmosfären. Nu utgör skrotet ett hot mot satelliter i solsynkron och populär omloppsbana.

Sannolikheten att någon på jorden skall träffas och skadas av nedfallande  bråte är en på en miljon billioner. Det kan jämföras med risken att träffas av ett blixtnedslag som är en på 1,4 miljoner.

Endast ett fall är känt där en människa blivit träffad av nedfallande rymdskrot. Detta hände 1997 då amerikanskan Lottie Williams träffades av vad som senare skulle komma att identifieras som en bit av en Delta II-rakets bränsletank. Den nuddade vid henne men hon skadades inte.

Underlag: Rymdstyrelsens informationsblad och Wikipedia