al-ASSADS GÅVA

            BLODBAD OCH RUINER BLEV al-ASSADS GÅVA TILL SITT LAND

Det är tio år sedan inbördeskriget startade i Syrien.

Allt började när ungdomar i staden Daraa greps och torterades för att ha klottrat slagord mot Bashar al-Assad. Protester utbröt på "Vredens dag" den 20 mars 2011, och spred sig snart över Syrien. Diktatorn svarade med besinningslöst våld mot de fredliga demonstranterna. Så småningom tog en del av dem till vapen, desertörer från regeringsarmén anslöt, liksom islamister. Armén svarade med artilleri, attackhelikoptrar, bombflyg och kemiska stridsmedel mot civila mål.

Runt 500 000 människor tros ha dödats under de tio år som inbördeskriget har  pågått. Halva Syriens befolkning är på flykt, inom eller utom landet, al-Assads skräckvälde har segrat, men bytet är en ruinhög.

Tragedin har väckt många frågor. Det påstås ibland att revolten var dödsdömd från början, att tyrannens krafter och skoningslöshet underskattades. Ur det perspektivet skulle syriernas mod och uppoffringar ha varit meningslösa, inte värda priset.

Men ingen vet eller bestämmer när ett folk har fått nog, och en resnings tidpunkt och framgång låter sig inte bestämmas i förväg. Bakom upproret låg hoppet om något bättre. Och även om den arabiska våren har frusit till is finns erfarenheterna och drömmen kvar.

Bedömare och strateger har länge frågat sig vad som hade hänt om al-Assad mot alla odds ändå hade störtats. Resultatet skulle sannolikt ha blivit ett land styrt av extrema jihadister. En sådan förutsägelse vilar på tron att islam är oförenligt med demokrati och frihet. Att muslimer skulle hysa någon slags inneboende motvilja mot demokrati är emellertid knappast sannolikt.

Ytterligare ett diskussionsämne är om utomstående aktörer hade kunnat hejda blodflödet i Syrien. Dessvärre visade al-Assad från dag ett att han frivilligt vägrade släppa eller ens dela makten med någon. Putins Ryssland och Irans mullor har båda ivrigt satsat militära resurser på diktaturens överlevnad. USA saknade motsvarande drivkrafter för ett ingripande, och ett ingripande från FN stupade, som vid liknande konflikter, på Kinas och Rysslands vetorätt.

Barack Obama vann presidentvalet 2008 på löftet att avsluta krigen i Irak och Afganistan. Många hade USA:s äventyr i Mellanöstern i färskt minne. Hade en intervention i Syrien slagit fel skulle belackarna inte ha varit nådiga.

En möjlighet som dryftades var flygförbudszoner, men sådan kräver stora militära resurser även på marken och säkra områden på marken måste försvaras. Att leverera vapen till  rebellerna var inte heller okomplicerat. Bärbara luftvärnsmissiler kan också användas mot civila flygplan.

USA:s invasion av Irak ledde i förlängningen till skapandet av dödsriket IS. Exporten av illdåd till bland annat Europa ledde i sin tur till en amerikansk motreaktion, stödd av syrien-kurdiska styrkor. Flyktingströmmarna från Syrien visade också att omvärlden inte kunde komma undan inbördeskriget.

Hur ett militärt ingripande mot al-Assad hade kommit att se ut är det svårt att sia om. Militära misslyckanden i Afganistan, Irak och Syrien kan inte tas som bevis för att sådan insatser alltid är fel. Lägen kommer säkert att uppstå i framtiden då militärt ingripande blir enda sättet att oskadliggöra en omänsklig regim. Att Kina och Ryssland kommer att blockera försök till internationella insatser  även i framtiden är förutsägbart.

Nya pandemier, klimatförändringar, matbrist och flyktingströmmar kan komma att radikalt förändra det mänskliga umgänget på jorden i framtiden, förhoppningsvis då till det bättre. 

Underlag: Ledare DN 15 mars