EN FLYGSAGA

                                                       TOMMA LUFTEN

Tomma luften är en välfunnen titel på en berättelse om hisnande verklighetsupplösning. Gudskelov utspelas den på en tid då det fanns tanter som drog lakan som dom tvättat ute på gården, annars hade slutet blivit annat och säkert mera smärtsamt.

Det var en gång en pojke sam satt och lekte i en flygmaskin som inte fanns. Han låtsades att flygmaskinen hade stora silverglänsande vingar och en rymlig flygkropp med olika hytter och rum och ett uppdragbart landningsställ och fyra stora propellrar och alla slags roder och spakar och instrument på en nobel bräda i förarhytten inom bekvämt räckhåll. Bäst som han satt där och pillrade så bar det sig inte bättre än att han råkade peta till startknappen. Han blev alldeles stel av skräck när plötsligt alla de fyra stora motorerna startade med buller och brak, för han var ju bara en liten pojke och förstod sig  inte alls på maskineriet på riktigt och visste inte ens hur det gick till att stoppa motorerna igen. Ännu mera förskräckt blev han när han märkte att propellrarna också började snurra. Allt fortare och fortare gick de, allt starkare och starkare blev dundret, och så började planet rulla. Pojken letade förtvivlat bland förarhyttens alla knappar och grunkor efter något sätt att hejda det stora planet. Förgäves - farten bara ökade, och så började planet lyfta. Det hoppade och studsade mot marken några gånger innan det fick ordentlig luft under vingarna. Med stark slagsida steg det i spiral uppåt i det vackra vårvädret.

Pojken letade alltjämt efter något medel att stoppa maskinen, men då han nu såg att planet redan var högre upp i luften begrep han ju att motorstopp nu skulle vara ungefär det farligaste som kunde hända och att det bästa han kunde göra vore att försöka styra planet så att det inte kolliderade med någonting. Han prövade alltså de olika spakarna, och den gången hade han bättre tur och hittade snart både höjdrodret och sidrodret och skevningsrodren. Han fick planet ut ur spiralen och började flyga rakt fram över landskapet, Djupt därnere såg han mammas och pappas hus, som han hade startat ifrån; det blev allt mindre och mindre för var sekund, för flygmaskinen gjorde väldig fart, och snart syntes hemmet bara som en liten prick längst borta vid horisonten.

När pojken nu såg att han kunde styra planet glömde han sin ängslan och började njuta av färden, Med stort dunder flög han fram över skogar och åkrar och byar och gårdar, och vädret var så vackert och han satt så bekvämt och styrde så fint att han tyckte att han skulle kunna hålla på och flyga så här i evighet.

Nere  på jorden gick de små människorna och plöjde sina åkrar och läste sina läxor, och här uppe satt han ensam och hade sig och kände luften vissla om öronen. Det var härligt; aldrig hade han trott att det kunde vara så skojigt att flyga.

Alldeles inunder sig nu såg han två tanter som stod på en gårdsplan och drog lakan. De tittade upp när han kom dundrande.

"Vad i all världen?" sa den ena tanten. "Vad är det där för en?"  "Det är väl en flygare, vetja" sa den andra. "Ja men flygmaskinen finns ju inte!" sa den första tanten så högt så det hördes ända upp till pojken.

Det klack till i honom där han satt i sitt förarsäte. Han försökte låtsas som om han inte hade hört, men innerst inne visste han med sig att tanten hade rätt. Han kunde inte låta bli att se sig omkring och titta efter om det hon sagt var sant.

Visst var det sant. Flygmaskinen fanns inte. Motorerna, propellrarna, förarhytten, vingarna, alltsammans var bara låtsas och fanns inte.

Pojken slöt ögonen och bävade. Han förstod vad allt detta betydde. Han måste störta, det var oundvikligt..

Förarsätet upplöstes i tomma ingenting och han kände hur han föll. Allt snabbare och snabbare gick det. Han virvlade runt ett par gånger i luften och blev alldeles huvudyr. Landskapet därnere närmade sig med förfärande hastighet. Nu - om en sekund måste det bli en krasch -

Då bredde tanterna ut lakanet som de höll på att dra och höll det utsträckt mellan sig. Rakt ner mot den vita fyrkanten föll pojken. Han studsade ett par gånger mot det spända tyget och blev sedan liggande.

"Det gick lyckligt" sa den ena tanten. Han tycks vara alldeles oskadad. Hur är det, inga ben brutna?"  "Nädå", sa han sedan. "Tack så väldigt mycket, ni räddade mitt liv.".

"Ja", sade den första tanten, "det var nära. Hur kan man också ge sig till att gå upp med en flygmaskin som inte finns? Det är dumdristigt, det är vad det är!"

"Jag skall aldrig göra så mer", sa pojken.

Underlag: Ur "Sagor" av Alf Henrikson