När en engelsman eller amerikan använder uttrycket "to go berserk" - att gå bärsärkargång - syftar vederbörande på en av våra mest kända stereotypiska avbildningar av vikingakrigaren, den rasande galningen som i tron på att han är osårbar löper amok med svärd eller yxa, tuggar på skölden och ylar mot månen. Man frågar sig har sådana existerat eller är det en romantisk gammal myt, sedermera närd och gödd av Hollywood?
Nej, bärsärken är inte uppfunnen på 1800-talet. Han dyker upp i flera skriftliga källor på medeltiden, i synnerhet i vad man skulle kunna beteckna som dåtida nordisk science fiction, de så kallade fornaldarsagorna, som nedtecknades på Island på 1200- och 1300-talet.
Därmed inte sagt att historierna är sanna, än mindre att förklaringarna till bärsärkarnas beteende skulle vara korrekta. Den vanligaste förklaringen - att bärsärken skulle ha drogat sig med flugsvamp - kan avfärdas på medicinska grunder, Om man äter flugsvamp blir man sjuk, kanske rentav dödligt sjuk. Man får inte en adrenalinkick och börjar tugga fradga medan man desperat söker efter någon att slå ihjäl på slagfältet.
En stor svårighet för forskarna är tidsglappet mellan fornaldarsagorna och de påstådda bärsärkarnas epok. Sagorna, som till råga på allt är fiktion, utspelar sig hundratals år före nedtecknandet. Ett sätt att komma runt problemet är att även studera bildframställningar från järnåldern, till exempel dräktfynd och djurornamentik.
Man kan också använda sig av antropologiska hypoteser. En svensk forskare som gjort allt detta är Britt-Mari Näsström, som presenterade sina rön i boken Bärsärkarna (2006). Hon tror sig kunna identifiera en grupp krigare under järnåldern som utmärkte sig genom sitt raseri, sin närmast förprogrammerade vildhet som gav dem ett psykologiskt övertag i striden, särskilt i inledningen. Enligt Näsström var vildheten resultatet av hård träning. Det rörde sig om en stridsteknik som bottnade i total avhumanisering av krigaren och hans värld.
Krigaren skulle intala sig att han var en varg eller björn och sedan agera i enlighet med detta. Näsström menar vidare att nordborna skall ha tillägnat sig bärsärkarnas teknik från romarrikets arméer på 200-talet e.Kr.
Ingenting av detta går emellertid att bevisa. Det är och förblir en hypotes och de flesta som läst boken är inte övertygade. Vad vi emellertid med säkerhet kan säga är att vikingatidens och den äldre medeltidens nordbor själva var fascinerade av berättelserna om bärsärkar, att bärsärkarna levde i deras muntliga kultur och att figurer som påminner om bärsärkarna och deras sätt att leva framträder i järnåldern konst.
Underlag: Dick Harrison, jourhavande historiker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar