Peter Wennblad gjorde en bra sammanfattning i SvD förra veckan om den svenska jakten på lägre växthusgasutsläpp, vad vi har gjort, vad vi borde ha gjort, vad vi planerar att göra och vad vi aldrig kommer att klara av.
Om 23 år ska Sveriges klimatomställning vara genomförd. Utsläppen av växthusgaser ska vara noll! Allt talar för att det är omöjligt. Men om det talar nästan ingen.
23 år är en hisnande kort tid, mätt med politiska mått. Att bygga om Slussen i Stockholm har redan pågått i två decennier. Arbetet med Sydvästlänken, stamnätsförbindelsen från Mälardalen till Skåne, har pågått i 16 år och försenats 21 gånger. Stora projekt, men bagateller jämfört med att ställa om hela samhället.
Klimatpolitiska rådet som skall utvärdera regeringens klimatpolitik, har år efter år konstaterat att Sveriges utsläpp inte bara sjunker långsamt - de minskar nästan inte alls.
För att nå klimatmålen måste utsläppen minska 6-10 procent varje år fram till 2045. Hittills har de sjunkit med en (1) procent per år. Under pandemiåren när ekonomin tvärbromsade och Sveriges hela flygplansflotta stod på marken var usläppsminskningen något större - men tillfällig.
Tiden rinner ut.
Klimatpolitiska rådets senaste årsrapport är en svidande vidräkning med klyftan mellan prat och resultat i klimatpolitiken.
Regeringens handlingsplan består främst av "allmänna ambitioner och prioriteringar" och "planerade utredningar och uppdrag till myndigheter". "Det är inte lätt" skriver rådet, "för läsaren att förstå vilka konkreta insatser och resultat som planen skall leda till". Och, skriver rådet, när effektbedömningar görs "framgår det inte hur beräkningarna är gjorda, eller vilka antaganden som ligger bakom". Översatt från kanslisvenska betyder det att "siffrorna är tagna ur luften".
Ambitiösa mål är nödvändiga i klimatarbetet, men målen måste vara realistiska. Det är inte realistiskt att ett land där det kan ta ett decennium att ställa upp ett enda vindkraftverk nu ska ställa om hela samhället på två decennier. Eller att höja bensinpriset till 50 kronor litern, som Trafikverket menar behövs för att nå utsläppsmålen för transportsektorn. "Det går helt enkelt inte. Och det vet alla. Men ingen säger emot mig, för ingen pratar om det" menar trafikprofessorn Maria Bratt Börjesson i en intervju i höstas. Även SNS kulturråd har pekat på den bristande verklighetsförankringen i klimatpolitiken. I övrigt spelar alla med i charaderna. Det är ett farligt spel.
I nuläget är svensk klimatpolitik på väg att bli lika förljugen som migrationspolitiken tidigare var. Väljarna skall låtas tro på en utopi som partierna låtsas är realistisk. Vad som händer med tilliten och samhällsdebatten när sådana lögner avslöjas vet vi dessvärre alltför väl.
Det är läge nu att samtala om plan B - hur vi förbereder och anpassar oss till klimatförändringar som det är för sent att stoppa.
Underlag: Toröredaktionen och Peter Wennblad SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar