Ett par mil norr om Kristianstad, längs snapphanevägen upp mot Småland, ligger Spångabro. Människorna som bodde här hade inget val. Dom magra jordarna gav inte mycket annat än tusentals ton sten som staplades längs de små åkrarna. En efter en gav upp, 40 hus avfolkades under 1900-talets första hälft. Familj efter familj gav sig av mot en osäker, men förhoppningsvis bättre framtid. Ingen ville köpa deras hus, ingen flyttade in efter dom.
Med det uteblivna underhållet regnade taken sönder, husen föll ihop. Åkrar växte igen och skogen kröp innanför knuten. När ingen längre gick mellan husen eller till och från byn försvann till och med ortsnamnet. Ingen pratar längre om Spångabro, det har blivit Döda byn.
De flesta Spångabroarna emigrerade till Amerika och lyckades förhoppningsvis skapa sig ett bättre liv i vad man hoppades skulle vara möjligheternas land. Det som slår en när man traskar runt i resterna av deras slit är hur kort tid som passerat sen människor svalt i nordöstra Skåne. Det är bara en generation sedan levnadsförhållandena var så dåliga att man inte kunde bo här. Man överger säkert inte sitt hem, sina åkrar och sin hembygd om man inte är tvingad till det. Ingen vill stå kvar med mössan i hand och be om hjälp. För nutida generationer som lever i överflöd finns det all anledning att visa ödmjukhet inför alla dom som fick lämna allt och ge sig av för att försöka skapa en bättre framtid för sig själva och sina barn.
Vill någon besöka Döda byn, kör då från Kristianstad, Snapphanevägen norrut till Arkelstorp. Efter en halv mil på Enetorpsvägen sväng västerut. Kör sedan 15 kilometer rätt ut i skogen och spana efter stora stenhögar. Och ni är där.
Underlag: Valle Westessons "Lilla Gula".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar