Ändå var det inte detta som vare sig de ryska medborgarna eller omvärlden fick se i onsdags. I stället framträdde en tyrann som var behärskat rasande över utvecklingen. Han sade att stigande arbetslöshet och inflation väntar. Han varnade för djupa strukturella förändringar av landets ekonomi. Han signalerade inte självförtroende utan ett tillstånd av utsatthet: Ryssland befinner sig under ett kännbart ekonomiskt "blixtkrig", sa Putin. Självömkan låg nära till hands när han klagade på att västvärlden försöker utestänga Ryssland och dess kultur.
Det finns bara ett mål med västs politik, enligt Putin, och det är att fördärva för Ryssland. Som en konsekvens begär Kreml total lydnad och lojalitet från varje medborgare i kampen mot den yttre fienden. Eller som Putin själv sammanfattade saken i en anda som Stalin hade uppskattat: " Det ryska folket kommer alltid att kunna skilja sanna patrioter från förrädare och helt enkelt spotta ut dem som en fluga som av misstag flög in i deras mun".
När den ryske diktatorns tal fångades upp i veckan, dominerades de internationella reaktionerna som så ofta av chock och förstämning. Är han galen? Håller Putin på att spåra ur? Vad ska detta sluta med? Problemet med de där frågorna är att de leder tanken fel. De bygger på att den ryske presidenten är som andra ledare i Europa och USA. I själva verket är det enklare att avkoda Putins litanior om man från början utgår från den person han är: en gangster med enorma anspråk på makt, erkännande och plats i historien. En man som för att kunna försvara och motivera sin egen position ständigt behöver externa eller interna fiender. Putins retorik är extrem men inget som borde överraskat dem som lyssnat länge. Om något kändes nytt i onsdags, var det känslan av att se hur de tunga motgångarna på slagfältet och i den inhemska ekonomin ätit sig in i Putins huvud.
Putin hade intalat sig själv att Ukraina snabbt skulle kapitulera, att dess soldater skulle desertera i horder, att människorna skulle välkomna de "ryska befriarna" med blommor. Till slut brister illusionerna och då återfaller Putin till den taktik han tillämpade i Tjetjenien och Syrien: urskillningslös krigföring. När han inte får det mottagande han förväntat sig i Ukraina, ägnar hans krigsmakt sig åt att förstöra så mycket som möjligt. I hamnstaden Mariupol har " flyganfall och granater träffat barnsjukhuset, brandkåren, bostäder, en kyrka, ett område utanför en skola. För de uppskattningsvis hundratusentals som är kvar finns det helt enkelt ingenstans att ta vägen", rapporterar två journalister från nyhetsbyrån AP, som befunnit sig i staden under de senaste tre veckornas krig. De har dokumenterat det kaos och den förtvivlan som råder.
Putinregimen kan ljuga hur mycket den vill, men den kan inte återuppliva sina döda soldater eller låtsas betala ut löner från en statskassa som inte finns. Verkligen slår in även om det sker till ett ohyggligt pris. Förr eller senare måste Putin behöva anpassa sig, antingen frivilligt eller under tvång. Det största priset för det som nu pågår betalar inte Ryssland utan Ukraina. Landet försvarar inte bara sig självt mot ett skoningslöst anfall som för tanken till andra världskriget. President Zelenskyj och hans landsmän håller gränsen för oss alla. Ukraina offrar sig för Europas demokratier. Vinner Putin i Ukraina kommer han inte att stanna där. Det här är vårt krig utan att vi önskat det.
Underlag: Peter Wolodarski, chefredaktör DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar