STENHAMMARS SLOTT

 SLOTTET DÄR KUNGEN TRIVS BÄST

Det finns elva kungliga slott i Sverige  laddade med månghundraårig historia, praktfulla porträtt och anrika möbler. De flesta av dem är periodvis öppna för allmänheten. Men kung Carl Gustaf  trivs bäst i ett slott som varken är kungligt eller öppet för nyfikna, eller ens särskilt gammalt. Det är nog just därför han trivs allra bäst på det slottet, Stenhammar, i hjärtat av Södermanland nära Flen. Där skulle han helst vilja bo hela tiden. Rent formellt arrenderar kungen och dess 2000 hektar mark av Statens Fastghetsverk. Arvodesumman är bara 1000 kronor per år. Det som ytterligare gör egendomen attraktiv för kungen är att där bedrivs modernt jord- och skogsbruk i nära samarbete med Uppsala lantbruksuniversitet. Jordbruk och skogen är kungens största privata intressen. 

Slottet har sina rötter i 1300-talet och ägdes under seklernas gång av olika adelsfamiljer son förvandlade huvudbyggnaden många gånger. Den siste ägaren var hovmarskalken Robin von Kramer som avled barnlös 1903 och förklarade i sitt testamente att slottet skulle tillfalla svenska staten men kunde arrenderas på livstid av en manlig arvinge ur huset Bernadotte, helst av en som är  både tronarvinge och hertig av Södermanland.. Den förste som uppfyllde kraven var Gustaf V:s son prins Wilhelm. Prinsen bodde där ända till 1965.

Wilhelm förvandlade Stenhammar till ett kulturellt och litterärt centrum. Prinsen var själv en framstående författare och filmare. Samtidens största svenska och många utländska samlades på Stenhammar för samtal och festligheter, Prinsens käraste, fransyskan Jeanne Tramcourt,  kallades därför  för "värdinnan på Stenhammar" för ordet sambo fanns ännu inte uppfunnet och  kungarna Gustaf V och Wilhelms bror Gustaf VI Adolf erkände aldrig detta öppna förhållande och umgicks därför aldrig med den före detta skådespelerskan.

Förhållandet varade i nära fyrtio år, men slutade tragiskt i en rykande snöstorm nyårshelgen 1952, då prinsen fick sladd på sin bil, körde av vägen och orsakade sin kärestas död. De lärda samtalen tystnade på slottet.

Numera  talar man nog mest om årets skörd, om diboskapen och om avelstjurarna som föds upp på gården. Här trivs kungen bäst. Han får köra sin traktor, se säden växa och boskapen frodas. Där kommer han nog med största sannolikhet att låta sig pensioneras en dag.

Carl Philips son prins Alexander, hertig av Södermanland , är den som står i tur att kunna ärva egendomen och arrendet.

Underlag: Herman Lindqvist

JOAKIM PAASIKIVI

 

VAR DET PAASIKIVIS PRYDLIGHET SOM GJORDE HONOM FOLKKÄR?

 

Han sommarpratade i Sommar i P1 under veckan. DN´s Evelyn Jones lyssnade på programmet.

När Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina påbörjades den 24 februari 2022 kallades överstelöjtnanten och läraren på Försvarshögskolan, Joakim Paasikivi, till Tv4 för att förklara den dramatiska nattens händelser. Under de drygt två åren sedan dess har hans namn nämnts över 4000 gånger i svenska medier. Paasikivi har blivit svenskarnas ledsagare kring allt militärt i det pågående kriget.

Men varför blev det just han? När han själv berättar  i Sommar i P1 finns det snabba och enkla svaret --  såväl som det långa. "Du ser ju alltid så prydlig ut," säger hans chef när de diskuterar vem som ska ta frågorna kring vad Ryssland har i görningen inför invasionen. Och så blir det han som får ta tv-framträdena den där första morgonen.

Joakim Paasikivi väver samman sin egen finska och estniska bakgrund -- som väckte intresset för Ryssland -- med hur kriget i Ukraina har utvecklats sedan den där första dagen. Han ser tillbaka på sin värnplikt, med order på en finska som han inte förstod och sätter sin militära bakgrund i relation till de som faktiskt vet att de kan kallas in till krig. 

En intervju i DN med Paasikivi bara knappt en månad efter krigsutbrottet hade rubriken "Jag är livrädd att ha fel" och kanske är det självreflektionen kring hans analyser som är det som gör störst intryck när jag lyssnar.

Joakim Paasikivi blev svenskarnas krigs-Tegnell efter invasionen. Han känns som en självskriven gäst vid Sveriges sommarlägereld. Även om programmet inte bjuder på många överraskningar så känns det tryggt att lyssna på hans röst, den som under de här åren har gjort honom, om inte folkkär så i alla fall välkänd.

Den fråga jag ställer mig när jag lyssnat klart är -- varför har inte det här programmet med hans sommarprat sänts tidigare?

VARFÖR BLUNDAR MAN FÖR HAMAS JUDEHAT OCH GRYMHHET

                                        Herta Muller, nobelpristagare i litteratur 2009.

VARFÖR BLUNDAR AKTIVISTERNA FÖR HAMAS JUDEHAT OCH GRYMHET?

Det är slutet av maj, och Stockholm får besök av en nobelpristagare i litteratur. Den rumänsk-tyska författaren Herta Muller, som fick priset 2009, talar på ett seminarium arrangerat av organisationen Judisk kultur i Sverige.

Under rubriken "Jag kan inte tänka mig världen utan Israel" - ett citat av poeten Paul Celan - håller Muller ett anförande som märkligt nog knappt uppmärksammas alls, vare sig i Sverige eller övriga Europa. Det är ett brandtal där hon är oerhört konkret i sitt stöd för Israels rätt att existera, i sin  kritik av antisemitism och auktoritära makter som Hamas och Iran -- och i sitt ställningstagande för demokratin

 

Muller konstaterar i sitt tal att Hamas mål och önskan. liksom för Irans diktatur, är utrotandet av judar och krossandet av Israel som stat.

"Det finns ett franskt talesätt: Israel behöver sina vapen för att beskydda folket och Hamas behöver folket för att beskydda sina vapen", konstaterar nobelpristagaren. " Den palestinska befolkningen hålls medvetet kvar  i fattigdom samtidigt som Hamas ledarskapsklan blir ofantligt mycket rikare -- i Qatar.

"Vi har israelerna precis där vi vill ha dem," sa Hamasledaren Yahya Sinwar nyligen medan den palestinska civilbefolkningen dog i tusental. Hamas utgör, även i en framtid av en mindre extrem israelisk regering och ett avslutat krig, ett hot mot såväl israeler som palestinier. Herta Muller gör också den självklara jämförelsen mellan den antisemitiska blodlusten vid Hamas attack den 7 oktober och några av de värsta övergreppen mot judar under andra världskriget.

FLERA AV DEM BESKRIVER SIG SJÄLVA SOM "FÖRTVIVLADE MEDLEMMAR AV DEN PROGRESSIVA VÄNSTERN".

 

Det är fullständigt att den progressiva vänstern så ofta väljer att blunda för övergrepp som begås i islams namn av fascistoida rörelser som Hamas och skurkstater som Iran.

Hamas straffskala för homosexualitet går från 100 piskrapp till döden. Den minsta manifestation för en kvinnas rättigheter straffas hårt liksom kvinnor som utsatts för de fruktansvärda sexbrotten 7 oktober. Dessa paraderades som krigsbyten. 

 

Nu hörs genast motfrågorna. Så protester mot Israel och kriget är alltså automatiskt antisemitism. I helgen demonstrerade till exempel tiotusentals människor i Tel Aviv för omedelbart eldupphör i Gaza.

Israel är en demokrati om än med brister, men regimen accepterar all kritik.

 På demokratier har man all rätt att ställa höga krav också på hur de för sina krig. Vad som får Herta Muller att reagera är den blindhet för vad Hamas står för och alla ensidiga krav som ställs på Israel. Den politiska vänstern pekar ut Israel som den onda makten i Mellanöstern. Politiker och författare världen över pekar alla på den blinda fläcken hos så många palestinska aktivister. När de sjunger om ett Palestina mellan "floden och havet ", vad är det då de hyllar? Exakt vad är det ni ropar efter?

Underlag: Ledare DN

 

OM ELEFANTER I GLASBUTIKEN

 KLÅFINGRIGA POLITIKER LIKNAR ELEFANTER SOM INREDER EN PORSLINSAFFÄR

Vad skiljer en klok politiker från en mindre klok? Jo, insikten att de bevingade orden är fel : politik är inte alls "det möjligas konst". Den verkliga konsten är snarare att göra så små och så få ingrepp

 som möjligt.

Risken att ta i för mycket ligger tyvärr inbäddad redan i anspråket: Politiker blir man så klart för att man vill påverka , det vill säga lägga sig i. Och det är lätt hänt att bli blind, inte bara för sin egen förödande storlek i sammanhanget utan också för sina begränsningar, likt en ivrig elefant som tycker sig ha väldigt bra idéer om hur den lokala porslinsbutiken ska inredas.

Politiker måste inse att de inte ska lägga sig i det enskilda och specifika. Det passar sig inte att

 utbildningsministern har synpunkter på exakt vilka kurser svenska universitet ska erbjuda.   Sverigedemokraterna i blekingska Sölvesborg ska inte diktera det lokala bibliotekets verksamhet.

Och Vänsterpartiet ska inte försöka styra över Kulturhusets panelsamtal i huvudstaden. Det var magasinet Kvartal som hade ett Scoop om detta 5 juni och som följdes upp av Expressen. 

Kanske minns ni den skandalomsusade debatten om yttrandefrihetens gränser, då entreprenören och mångfaldsföeläsaren Barakat Ghebrehawariat lämnade lokalen i vredesmod efter att n-ordet yttrats högt och efter att en man återgett vad hans mobbare kallat honom när, TTorun! han var barn.

Därefter mejlade alltså Stockholms kulturborgarråd Torun Boucher V till Kulturhusets vd angående de andra paneldeltagarna: " Om erjag får ha en åsikt så kanske man ska utvärdera sammansättningen Ola Wong och Stina Oscarson".

Nej, Torun! Du får inte ha en åsikt om detta som du meddelat i egenskap av politiker.

Överlag finns en oroande tendens hos våra folkvalda: 47 procent av cheferna inom kommunerna och regionerna upplever att dessa lägger sig i mer än vad de borde, enligt en rapport från fackförbundet Visions ledarskapsmagasin, Chefen i fokus. Myndigheten för kulturanalys har i sin tur slagit fast att

det förekommer politisk styrning som påverkar kulturen negativt. Och i en undersökning som Kulturnyheterna i SVT gjorde visade det sig att de tillfrågade politikerna helt eller delvis tyckte att de själva ska ha rätt att stoppa utställningar och föreställningar i offentlig regi (28/8). De tänker säkert att de bara lägger sig i när det är nödvändigt och att de självklart använder sig av sitt omdöme, som är mycket gott. Men då behöver de minnas: Politiker ska inte vara det möjligas konstnärer. Deras jobb är att snickra ihop de ramar som andra sedan -- så fritt det bara går -- fyller med spretigt liv.

Underlag: Lisa Magnusson, ledarskribent DN.

LENIN -- STATYN

 HUR ÄR DET ATT HA EN ÅTTA METER HÖG LENIN -- STATY PÅ GRANNTOMTEN?

Mångmiljonären och ärkekommunisten Lasse Diding har rest en staty över Lenin i sin trädgård i Varberg. Det hade varit intressant att få höra vad grannarna tyckte när den avtäcktes över helgen. 

 

Varje år presenteras listor där svenska folket berättar vem de helst skulle vilja ha som granne och Leif GW Persson vinner nästan alltid. Inget ont om GW, men man ser inte den omedelbara uppsidan. Vad gör man när drömmen väl slagit in, när man inser att GW flyttat in i huset bredvid, och nu sitter i grannbersån och häckar? Något år vann kocken Tina Nordström, och det är väl mer rimligt. Hallå, Tina, jaså har du flyttat in i området? Vad gott det doftar, vad har du på grillen? Jaså, karré. Om jag vill komma över på en bit mat,  ja varför inte.

Vad gör du, Leif? Jaså du sitter med nya romanen. Vad muttrar du om? Jaså, du vill inte ha sällskap, förlåt jag fattar, jag ska inte störa.

Skulle man göra en lista på vilken granne nan minst av allt skulle vilja ha, så ligger nog Lasse bra till. I Aftonbladet kunde man läsa att han rest en åtta meter hög staty av Lenin i sin trädgård på västkusten. Själv är han  mycket nöjd, säger att den syns från Varbergs fästning, för han vill att alla ska ta del av det.

Att Lenin är arkitekten bakom "röda terrorn", en diktator som väl i stort sett ensam bär ansvaret för att ha mördat eller svultit ihjäl över 10 miljoner människor, det är ingenting som hindrar Diding, och när Aftonbladet frågar hur rimligt det är att sätta upp en åttametersstaty på Lenin med tanke på att han var en diktator svarar han: "Det var även Spartacus".

Diding menar att Lenin missförståtts och vantolkats. Det är dags att människor förstår hans storhet.

Äreminnet på Didings tomt är bara en liten del i det. Han har också, kan man läsa, rest gigantiska tält i trädgården, dit ungdomar får komma och studera den store diktatorn. Fint, ett tält med en massa ungdomar som pratar om Lenin dag och natt. Detta påverkar också spänningsnivån med grannarna.

Hela projektet är fascinerande, man blir nyfiken på denne Diding. Hotellmagnat och mångmiljonär, första gången han blir omtalad i massmedia är i en namntvist 1996. Diding har blivit far till en son och anmäler till Skatteverket att sonen ska heta Brfxxpcillchimn 116. Han får nej och driver sedan ärendet i många år genom rättssystemet. Efter alla nej får pojken namnet Tarzan.

Ärkekommunist, instiftare av det kontroversiella Lenin-priset, och hela tiden är det som han arbetar i motvind, samhället är inte riktigt på hans sida. Som när han försöker köpa namnrättigheterna till Påskbergshallen i Varberg för att döpa om den till Leninstadion. Han får nej men förstår inte varför folk gör motstånd. De förstår inte hans vänliga avsikter.

Hur grannarna har reagerat på hans 8 meter höga Leninstaty är inte känt. Men det hade naturligtvis varit av intresse att vara i ett grannkök när den höga byggnadsställningen revs och jättestatyn visade sig.

Och vad är det för oväsen som brutit ut på tomten hos Didings. Jo, det är Leninfansen i hans trädgård som vaknat och genast hamnat i dispyt om proletariatets diktatur.

Underlag: Alex Schulman

NATIONALDAGSFIRANDET

Sverige är nog det enda land där det ibland utbryter en förvirrad diskussion i media varje år då nationaldagen ska firas. Bara i Sverige kan ställas frågor av typen: Varför ska vi fira? Vad ska vi fira? Hur ska man fira?

Ändå är Sverige ett av världens äldsta länder, ett av de mest framgångsrika, ett av de mest demokratiska. Är det inte värt att fira?

Förklaringen till förvirringen är att svenska folket inte behövt kämpa för sin frihet och sin rätt att  existera på långt över 200 år, vilket alla våra grannländer tvingats göra i  modern tid. Det handlar dels om nazismens fall  för Danmark och Norge  och för Norges del om friheten från den svenska unionen som upplöstes 1905. Finland firar sin försvarade frihet och fallna hjältar i kriget mot Sovjet. Svenskarna lever lugnt vidare som om vi alltid funnits och aldrig varit hotade.

Beslutet att vi skulle fira den svenska flaggans dag fattades den 6 juni 1916 och 1983 blev den dagen   officiellt även Sveriges nationaldag. Beslutet om svenska flaggans firande kom officiellt  uppifrån, från de rika och mäktiga, samtidigt som den svenska demokratin sakta kämpades fram underifrån och av "folkets" breda lager. Alltså kunde folket bara se det officiella firandet som något som bara överklassen ägnade sig åt.

Eftersom vi inte hade någon specifik segerdag att fira kändes den 6 juni som en konstig konstruktion. Men den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till Sveriges kung. Den 6 juni 1818 antogs en en ny demokratisk författning som gällde ända fram till 1975.

Alltså kan man se både den 6 juni 1523 och 6 juni 1818 som dagar då det moderna Sverige grundlades.

Men dessa jubileer fick knappast folket att hurra. För majoriteten av Sveriges invånare var och är midsommarafton det svenskaste som finns av årets alla dagar. Men då vill alla vara lediga och fira med familj och vänner och inte delta i högtidliga och uppklädda ceremonier. Så här kommer debatten att fortsätta länge till.

Man skulle vilja att alla såg 6 juni som Sveriges födelsedag. Eftersom ingen vet exakt vilken dag gamla Sverige "föddes" varför inte 6 juni som redan är en röd dag i almanackan. Låt oss fira den dagen som många firar sin födelsedag. Ibland vill man kanske fira rejält, ibland kanske hoppa över alltsammans. Men dagen finns där alltid. Det kan komma sämre tider, hot om krig och naturkatastrofer, dagar då landet måste samlas och enas. Då har vi den 6 juni.

  

Därför ber vi alla att fira den 6 juni i tacksamhet över att vi får leva i ett av världens bästa länder. Vi har politiska, ekonomiska och sociala problem, men i jämförelse med de flesta andra länder tillhör vi världens absoluta överklass och elit. Detta ska vi alltid vara tacksamma för och eniga om att försvara vårt land i  ofärd . Vi ska arbeta för att vi kan behålla de värden, demokratiska, sociala, medmänskliga  och sociala, som är grunden för värt liv här på jorden.

Grattis på födelsedagen hela Sverige!

Underlag: Herman Lindqvist
 

HALVTASKIG ENGELSKA, VÅRT NYA UMGÄNGESSPRÅK

 En anhörig tar examen på det anrika universitetet. Eller rättare sagt, hon tar sin bachelor´s degree. The valedictory ceremony bjuder på musical intermission med folkmusik på nyckelharpa. Alltsamman hålls på engelska, naturligtvis. Det finns goda skäl till det -- gäststudenter från hela världen, undervisningen på engelska --men resultatet blir det förväntade.

De haltande talen med sin blandning av stel terminologi och hejiga fraser från någon tv-serie, de misslyckade försöken till spiritualitet, så som det blir när inte människor talar sitt modersmål.

Så det är inte bara kidsen med sina fucking och sina legit, det är inte bara politikerna som kommer med sina löften och hedrar avtal, det är inte bara sportkommentatorerna som går för det och steppar upp. Det är inte ens "språkvårdarna" som myser tolerant åt the whole shit och säger att språket förändras hela tiden. 

Nej, de klassiska lärosätena har också fattat grejen: att spela nyckelharpa är stort, men speaking English är större. 

Kalla det Jon Dahl Tomasson -- syndromet:  halvtaskig engelska är vårt umgängesspråk nu för tiden. Det "kommer med" en del andra halvtaskiga konsekvenser av denna utveckling.

Underlag: Jesper Högström, debattredaktör DN.

DE NYA DIVORNA

 

 

DE NYA DIVORNA

Först låter Sveriges Radios avslöjande som en vanlig nyhet i nyhetsflödet. Landshövdingen i Kronoberg, den före detta jämställdhetsministern Maria Arnholm (L), har låtit skattebetalarna betala hennes privata taxiresor för mer än 80 000 kronor. 

Nyheten kom strax efter att hennes kollega i Stockholm, Anna Kinberg Batra, ertappats med att ha anställt en högavlönad ämbetsman i länsstyrelsen i Stockholm genom ett minst sagt märkvärdigt anställningsförfarande. Hon hade satt upp en liten lapp i porten. Och den som såg lappen fick jobbet, och det var nu händelsevis en god vän till henne  som fått reda på att lappen satt där. Det handlade den här gången om ett jobb i   100 000-kronorsklassen. I Anna Batras fall hade ytterligare en märkvärdig tjänstetillsättning skett tidigare. Båda fallen lär vara under utredning för närvarande av högre myndigheter.

Inte bara visserligen. En typisk politikeråkomma. Men ändå modest tycker hon. Maria Arnholm- "I jämförelse med andra betydligt frejdigare landshövdingsbeteenden som att klippa i sina representationskvitton (Sigvard Marjasin) eller att anställa kompisar medelst lappar i porten.(Anna Batra).

                                                                  Maria Arnholm

Så lyssnar vi vidare på inslaget i radion. Arnholm försvarar sig. "Min arbetsgivare här på länsstyrelsen i Kronoberg har gett mig den förmånen". Den förvånade reportern frågar: "Men då är det ju du själv som ger dig förmånen eftersom du är chef där?" Efter lite inledande mummel "jehedee"-- bemannar sig Maria Arnholm. "Eftersom jag är myndighetschef är det naturligtvis så."

Så ska det låta - nu känner man äntligen igen det storståtliga landshövdingebeteendet. Likt kung Ludvig XIV kan Maria Arnholm utropa: "Kronoberg, cest moi!"

Sedan kan hon som en annan franskspråkig ikon, Tintins operadiva Bianca Castaflore, konstatera: "Jag ler åt era futtiga dokument!" och svepa in i en ny taxi som ett glittrande rökmoln och lämna reportrarna efter sig i avgaser och damm.

I stället har Maria Arnholm - efter SR:s avslöjande - skickat in rättelser till skattemyndigheten, "för det viktigaste var plötsligt" att göra rätt för sig. Senare framkom att Arnholm också använt sin tjänstebil för privata resor på omkring 200 mil. Hon uppges vara "skamsen?" Men ska hon återgälda taxipengarna till de skattebetalare som så generöst lagt ut? Nja, håll taxin där så länge: "vi ska fundera över det där", kommer hon fram till. Vi. Pluralis majestatis. Såväl Marjasin som Costaflore hade varit nöjda.

Underlag: Erik Helmersson, ledarskribent DN.

  

 

 

 

 

NATIONALDAGENS NAMN---GUSTAV

 Gustav är ett speciellt svenskt kunganamn. Den förste kung som bar det, Gustav Vasa, hade ärvt det från Stureätten varifrån hans farmor kom. Själv stavade han sitt namn Göstaff. Den sannolikt äldsta formen Göstaf finns belagd sedan 1225. Namnet förekom i olika stavningar i flera medeltida frälsesläkter och blev mot slutet av medeltiden även ett bondenamn, särskilt i Västsverige.

Året 1774 då Gustav III var kung , kom namnet Gustav in i almanackan på dagens datum. till  minne av att Gustav Vasa valts till kung av en riksdag i Västerås år 1574. Gustav III förhärligade i sina skådespel kungar med namnet Gustav, särskilt Gustav Vasa.

Under hans regeringstid ökades namnets popularitet även bland allmogen.

Det förblev populärt under hela 1800-talet, ända till 1940-talet. Vid millennieskiftet fanns det omkring 130 000 svenskar som hette Gustav. Namnet låg på 17:e plats bland pojkarna  1999. Formen Gösta blev på modet vissa år, influerat av bland annat Gösta Ekman, Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga osv.

Firandet av Svenska Flaggans Dag på Gustavsdagen går tillbaka till 1916. Länge ägde det rum på Stockholms Stadion, men 1963 flyttades det till Skansen. Sedan 1983 är 6 juni Sveriges nationaldag.

Gustav Vasa hade sinne för värdet av god PR. Bland annat lät han biskopen Peder Svart skriva samman historier om Gustav Vasas flykt i Dalarna undan den danske kungen Kristian II. Historierna har bättrats på efter hand, bland annat av Anders Fryxell i mitten av 1800-talet. En del korn av sanning finns i många, men de bör betraktas som sägner.

Mycken kritik har riktats mot Gustav Vasa under årens lopp. Det handlar om protestantismens införande, betalning av skulder till Hansan (Tyskland), moderniseringar av landet, kväsande av upprorsrörelser som indragandet av förmåner för adel och präster, klockupproren, Dackefejden. Han ansågs också stroppig som person mot allmogen men han fruktades av Kristian II vilken han sedermera besegrade.

                                                 Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523

Underlag: Bland annat Bengt af Klintberg:s "Namnen i almanackan."

STOR LÄRARSEGER

800 000 KRONOR TILL LÄRARE SOM VÅGADE INGRIPA --  SEGER FÖR ALLA 

 

800 000 kronor fick läraren Paul Carlbark till sist, efter en förlikning med Höörs kommun i Arbetsdomstolen (DN 30/5). Det är en stor seger. För han är bara en i en lång rad av lärare som tagit sitt ansvar och sett till att hålla ordning, handgripligt när det krävs --- och som sedan tvingats sluta eftersom skolorna och kommunerna ängslats för att upprörda föräldrar ska inleda en rättsprocess. I  just Paul Carlbarks fall gällde det en händelse i juni förra året. Han hörde en elev skrika och gick dit och såg då en 16-årig kille trakassera några yngre barn. Han konfronterade killen som gick till angrepp och utslungade hot, varpå Paul Carlbark själv kopplade ett grepp runt hans hals och tryckte upp honom mot en rad med skåp tills han lugnat ner sig (DN 21/2).

Ur ett juridiskt perspektiv är fallet glasklart. Skolagan ändrades för ett par år sedan, och förtydligar nu att lärare får ingripa fysiskt mot elever för att upprätthålla ordningen. Det är redan konstaterat i domstol att Paul Carlbark dessutom handlade i nödvärn.

Och visst, att han nu till sist nått en förlikning med Höörs kommun i Arbetsdomstolen är en klen tröst i det lilla sammanhanget. Han jobbar inte längre kvar. Den 16-åring som han tillrättavisade fick i praktiken veta att han själv hade rätten på sin sida.

Man kan också fråga sig hur många lärare i Höör som efter den här händelsen vågar kliva fram när det är stökigt. Enklare -- och säkrare så en symbolisk vinst ur ett krasst självbevarelseperspektiv -- att titta bort och visslande gå åt ett annat håll. Låt trakasserier, mobbning och våld fortsätta. Vilket i sin tur kommer att lära utsatta barn ett och annat om vuxenvärlden.

Men samtidigt: De 800 000 kronorna är inte bara en direkt kompensation till en enskild person som behandlats illa utan också en symbolisk vinst för Sveriges alla lärare. De kämpar dagligen med att hjälpa till. Inte minst uppmanas de hålla ordning av samma politiker som just i praktiken skär ner  skolornas budget.

De 800 000 kronorna säger till Sveriges lärare att de ska våga stå på sig. De säger också till skolorna och kommunerna att de ska akta sig för att tro att det enklaste och billigaste är att snabbt göra sig av med personalen, när föräldrar och elever klagar.

Det ska kosta att vara feg. Det ska kosta att göra sig av med just den sorts lärare som skolan så desperat behöver. Så kan vi i slutändan betrakta de 800 000 kronorna som en seger för inte bara Paul Carlbark, utan också för skolan och för hela svenska samhället.

Underlag: Lisa Magnusson, ledarskribent DN.

SVÅRA FRÅGOR

 Undrar om Lenin kunde bli glad åt svalornas flykt

eller Platon förnimma olivträdens sus i vinden från havet?

Hörde Napoleon någonsin göken, betraktade Hitler

i sin ungdom en fyrklöver, funnen i gräset en högsommardag?

Mig tycks att det är något fel på de stora samhällsbetraktarna,

människoledarna, världsförändrarna, folkförförarna.

De begriper sig icke på trallande sång, blott på resolutioner.

De intresserar sig icke för mat, blott för livsmedelsfrågan.

ROPET HURRA

Hurra! Var kosackernas stridsrop som ryssarna lärde sig ropa. Det togs upp i Napoleonkrigen i mellersta Europa. Det nyttjades som ett samfällt vrål inom kort av oss allihopa. Det skreks fyra gånger för en kunglig person och för andra personer två. Dessa regler och distinktioner fann vi lämpligt med tiden att slopa. Vi höjer numer ett frikostigt fyrfalt hurra för både stora och små.

EN KRONA

En krona med Oscar II:s bild fick jag en dag i min hand. Vad kunde jag inte ha köpt för den om jag varit ute i tid.! Ostron på Operakällaren att sitta och gona mig vid! Eller tre dagars lön åt en husa i hennes underutvecklade land! Mig lockade lyckligtvis ingetdera, så valet blev tämligen lätt. I parkeringsmätaren lade jag kronan med Oscar II:s porträtt.

Ur "Kungligt" av Alf Henrikson och Björn Borg.