En anhörig tar examen på det anrika universitetet. Eller rättare sagt, hon tar sin bachelor´s degree. The valedictory ceremony bjuder på musical intermission med folkmusik på nyckelharpa. Alltsamman hålls på engelska, naturligtvis. Det finns goda skäl till det -- gäststudenter från hela världen, undervisningen på engelska --men resultatet blir det förväntade.
De haltande talen med sin blandning av stel terminologi och hejiga fraser från någon tv-serie, de misslyckade försöken till spiritualitet, så som det blir när inte människor talar sitt modersmål.
Så det är inte bara kidsen med sina fucking och sina legit, det är inte bara politikerna som kommer med sina löften och hedrar avtal, det är inte bara sportkommentatorerna som går för det och steppar upp. Det är inte ens "språkvårdarna" som myser tolerant åt the whole shit och säger att språket förändras hela tiden.
Nej, de klassiska lärosätena har också fattat grejen: att spela nyckelharpa är stort, men speaking English är större.
Kalla det Jon Dahl Tomasson -- syndromet: halvtaskig engelska är vårt umgängesspråk nu för tiden. Det "kommer med" en del andra halvtaskiga konsekvenser av denna utveckling.
Underlag: Jesper Högström, debattredaktör DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar