I höstas fanns det gott om rönnbär i Sverige. Det medförde att flera fåglar stannade kvar i vårt vintriga land och försöker nu övervintra. Just sidensvansar och trastar är ett par av våra mest tåliga, nomadiska och oförutsägbara fåglar. De förflyttar sig över enorma områden. De kan komma var som helst ifrån i det norra barrskogsområdet, tajgan, från norra Sverige och vidare österut till nordöstra Sibirien.
Sidensvansen är en nordlig fågel som sällan förflyttar sig längre söderut än till Sydeuropa. Något är känt hur de kan flyga om vintern. Ringmärkta sidensvansar har påträffats från England i väster till Grekland i sydost. Ett exempel är en svenskmärkt sidensvans som återfanns i Novosibirsk året efter ringmärkningen, en sträcka på 4 000 km i ostlig riktning. Det kan mycket väl vara där som den föddes och att den kom till Sverige som flyttfågel på hösten då bären tröt i Sibirien.
MASSDÖD
Sidensvansen är en notorisk fönsterkrockare. En teori är att de blir berusade av alla rönnbär de äter och som jäser i deras krävor. Därför kan deras flyg- och reaktionsförmåga bli nedsatt. Onyktra sidensvansar på vingliga vingar faller också lätt offer för hökar och katter.
BOPLATSER OCH BETEENDEN
I Sverige häckar sidensvansen främst i Norrlands skogsland, gärna i områden där marken är sank och myggrik. Under häckningen lever den främst av insekter, helst myggor och bäcksländor. Under resten av året är den utpräglad bär- och fruktätare, särskilt uppskattar den rönnbär.
Boet består av lavar och mossa, 2-4 meter upp i en gran eller tall. Invändigt fodras boet med hår, dun och fjädrar. Honan ruvar på 4-6 ägg under 14 dagar.
Denna vackra silvergrå fågel kan man se i södra och mellersta Sverige bara under höst och vinter. De kan då komma i stora flockar och rensa rönnar och oxlar på alla bär. Övrig tid finns fågeln i Norrland eller ännu längre norrut.
MÄNNISKOR OCH SIDENSVANSAR
För hundra år sedan visste man inte var fågeln häckade. Man trodde att den levde och häckade någonstans i Centraleuropa. När de visade sig trodde man att det betydde krig, olyckor eller svält. Det var ungefär som när enstaka härfåglar spretade med fjäderkammen hos oss i gamla tider och fick folk att känna oro inför allsköns kommande olyckor. Hos oss förebådade sidensvansen också en kall vinter när man såg den. Det var först i mitten av 1800-talet som man hittade ett häckande sidensvanspar i norra Norrland. Senare hittades ett flertal uppe vid polcirkeln.
I gamla skrifter beskrivs sidensvansen som "omättlig", att den dagligen åt lika mycket som den själv vägde, en betydlig överdrift naturligtvis.
Under september till oktober börjar flyttningen söderut normala år, och är tillgången på bär dålig i Sverige kan de fortsätta ända ner till södra Europa, men ej över Medelhavet.
De återkommer sedan till häckningsplatserna tidigt, ofta innan snön och isen har smält bort i ödemarkerna norröver.
Underlag: Wikipedia och "Fageln", en fågelbok på nätet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar