Efter mer än 100 dagars krig framstår Selenskyj som en aktad statsman och Putin som en bräcklig, ensam ledare för en blödande nation, en ledare som ingen respekterar eller högaktar. Oavsett hur kriget kommer att sluta har Putin redan förlorat det.
I mitten av december i fjol drog en isvind genom världen. Det var då Putin och Ryssland presenterade en lista på "säkerhetsgarantier" och krävde "omedelbara samtal" med Nato. Listan innehöll 17 punkter. Nato skulle dra tillbaka alla militära förband och vapen från de länder som blivit medlemmar efter 1997 - alltså större delen av östra Europa, till exempel Polen och Baltikum. Alliansen skulle lova att inte anta - varken Sverige, Finland eller Ukraina, de skulle inte kunna drömma om ett medlemskap. Inte heller skulle Nato få genomföra övningar i Rysslands närhet.
Nato kunde inte acceptera några av dessa krav. I sin helhet innebar de en kraftig upptrappning av den ryska retoriken.
Putin såg inte landets grannar som självständiga stater, utan som en del av Rysslands "intressesfär". Han krävde underkastelse.
Och om Nato vägrade? Då skulle Ryssland tvingas till "militära svar", försäkrade bland andra vice utrikesministern Sergej Rjabkov.
Under januari pågick samtal mellan Ryssland och Nato, till allt ljudligare vapenskrammel. Upprustningen vid Ukrainas gräns fortsatte. Medan Kreml förnekade alla anfallsplaner började en invasion att framstå som oundviklig. Och inte hade väl Ukraina minsta chans mot den ryska försvarsmakt som skördat så stora framgångar i Tjetjenien, Georgien, Syrien och Donbassregionen?
Och så: Under februaris första dagar, lagom till OS-invigningen, reser Putin till Peking.
"Rysslands och Pekings relationer är så nära att de saknar motstycke",
säger Putin. Länderna deklarerar samarbete för att motverka resningar inom respektive intresseområden.
Kanske var detta Putins högtidsstund, sedan har det hela tiden burit av utför.
Tre veckor senare inleds invasionen av Ukraina, och det står genast klart att Putins tro på den egna militära förmågan var betydligt överdriven. Ukrainas styrka och vilja att försvara sitt land kom uppenbarligen också som en överraskning för Putin.
Offensiven hackade redan från början. Även om Ryssland ryckt fram på några avsnitt, har det skett till groteska kostnader i liv, materiel och pengar. Bilden av Putin som en skicklig schackspelare är krossad. Omvärlden har enats i fördömanden och sanktioner, och Sverige och Finland har ansökt om medlemskap i Nato. Presidenten blir alltmer isolerad. Putins vänner i Peking har visserligen inte övergett honom men deras intresse att medverka i Putins planer är svalt. De är egentligen bara ense om en sak, att lägga FN-
sanktioner på Nordkorea.
Dessutom rapporteras att Putins hälsa är sviktande. Putins jättebord i Kreml lär ska bero på hans bacillskräck. Det påstås att hans utseende ändrats på grund av tung medicinering. Några bevis finns inte men vad man vet är att Putin alltid velat framstå som en riktig karlakarl, ofta poserande fiskande i bar överkropp eller stolt förevisande sitt svarta judo-bälte, som internationella judo-förbundet nu har tagit ifrån honom eller sittande på hästryggen. Skillnaden mot hur han i dag betraktas är slående.
Det är långt kvar innan man kan ana en utgång av kriget i Ukraina. Vad man kan se är västvärldens obrutna vilja att stödja Ukraina med allt mer kvalificerade vapensystem som pansarvärnsrobotar, missiler för bekämpning av mark- och sjömål, luftvärnsrobotar, drönare, automatvapen och mängder av ammunition. Till allt detta kommer sanktionspaketen mot Ryssland. Det sjunde är just beslutat. Väst står eniga mot Ryssland.
Vad vi kan konstatera nu är att Ryssland och Putin framstår som klara förlorare i den konflikt som Putin själv har förorsakat.
Underlag: Ledare DN 2 juni 2022.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar