"God morgon Puh, om det nu är en god morgon, vilket jag betvivlar".
Det är lätt att tro att det är åsnan Ior som numera levererar makroprognoser och utformar den ekonomiska politiken i Sverige.
I över ett år har vi väntat på lågkonjunkturens olyckor. Varje ekonomisk prognos och varje presskonferens med finansministrar och riksbankschefer har varit stämd i djupaste svårmod. Svenska hushåll har snappat upp stämningen och utmärker sig som särskilt dystra i internationella mätningar.
Och under tiden har ekonomin gått alldeles utmärkt. I alla fall om man lyfter blicken en aning.
Visste du till exempel att fler svenskar än någonsin har jobb? Att andelen sysselsatta i Sverige är den högsta på en generation? Att vår ekonomiska tillväxttakt under de senaste åren varit en av de snabbaste i hela västvärlden?
I USA firar president Biden den amerikanska superekonomins framgångar med ohämmad iver. I Sverige - med ännu bättre jobbtillväxt - kallade finansminister Elisabeth Svantesson till ännu en förstämd pressträff där hon sa att det var "förvånande" att arbetsmarknaden går så bra. Inte ens glädjande?
Jo, visst är inflationen ett elände. Men det är ju tur att den är på väg ner. Under årets första sex månader har konsumentpriserna enligt KPIF - Riksbankens målvariabel för inflation - stigit med relativt beskedliga 1,3 procent, att jämföra med samma period förra året då prisnivån steg med 5 procent på ett halvår. Det ljusnar.
Nu visar nya prognoser (ännu en gång) att det snart blir sämre på arbetsmarknaden och i svensk ekonomi generellt. Exportindustrin går plötsligt sämre och statliga Konjunkturinstitutet skruvade ner sina siffror på onsdagen. Med hösten nalkas lågkonjunkturen, fallande sysselsättning och skrumpande bnp.
Så kanske det blir. Vad vi vet helt säkert är att det kommer en lågkonjunktur - någon gång. Att den nedgången kommer ganska snart finns det gott om tecken på.
Man kan ändå ha invändningar mot den här Ior-ekonomin som vi har hamnat i.
En sådan sak är att det ibland finns moraliska anstrykningar i spekulationerna om det ekonomiska elände som väntar. Att vi har haft det för bra, skuldsatt oss för lättsinnigt och nu förtjänar att späkas en tid.
Det är fel. Lågkonjunktioner är väldigt sällan rättvisa straff. Det är inte kul med arbetslöshet. Pessimism och fixering vid inflationen skymmer dessutom framgångar som borde vara värda att försvara politiskt.
De senaste årens goda utveckling på svensk arbetsmarknad har till exempel medfört att sysselsättningen bland utrikes födda kvinnor tagit ett historiskt steg framåt. Andelen med jobb har ökat med 10 procentenheter. För en regering och en finansmkinister borde det väl vara hög prioritet att slå vakt om det och försöka se till att utvecklingen fortsätter.
Goda ekonomiska tider är värdefulla och borde inte slarvas bort.
Den största dysteråsnan vi har är ändå Riksbanken. Av naturilga skäl. Riksbanken har en ganska ensidig uppgift, nämligen att kontrollera inflationen.
Inflationen steg chockerande snabbt och sjunker nu i hela västvärlden. Men det ska sägas att det råder extrem osäkerhet kring vad som egentligen hände och vad som händer framöver. Den osäkerheten har stärkt en tanke bland centralbankschefer att man hellre ska ta i för mycket än för lite med räntehöjningarna.
Det verkar också finnas en föreställning om att en lågkonjunktur är oundviklig vid infationsbekämpning. Trots att utvecklingen i USA, där inflationen minskat tydligare än i Europa, faktiskt tyder på motsatsen.
Att ekonomin går bra, fortsätter man därför att tolkas som ett potentiellt bekymmer. "De fortsatta och förstärkta tecknen på ekonomins motståndskraft är alltså ett skäl att höja räntan". Så uttrycktes det av vice riksbankschefen Martin Flodén nyligen. Tänk om vi kan bli kvitt inflationen utan en jobbig nedgång i ekonomin?
Sannolikheten för det ökar knappast när det råder ett slags nationell resignation inför den lågkonjunktur som - lyckligtvis ännu inte har inträffat.
Underlag: Carl Johan von Seth, DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar