LUNDS DOMKYRKA

Bloggredaktionen ägnade Olof-dagen 29 juli 2020 åt ett besök i Domkyrkan i Lund.

En kyrka började byggas på den här platsen i slutet av 1000-talet. Den nuvarande dom-
kyrkan började byggas under tidigt 1100-tal, efter det att Lund blivit ärkebiskopssäte
för Norden.
Domkyrkan i Lund helgades åt jungfru Maria med Jesusbarnet och Sankt Laurentius.

Det har under årens lopp skrivits hyllmetrar om kyrkan, om till- och ombyggnader,
om inblandade arkitekter och om tillkomsten av inredningar och inventarier.
Därför skall denna korta reseberättelse inte handla om sådant utan om tre speciella
saker som kom att intressera oss, det astronomiska uret, myten om jätten Finn och
om munken Lars Laurentius.

DET ASTRONOMISKA URET

I domkytkan finns ett så kallat astronomiskt ur på en innervägg. Uret kan dateras till
1422 - 1425, då drottning Filippa var riksföreståndare i Sverige, Danmark och Norge.
Det finns en detaljerad beskrivning kvar av uret från 1580. Under de århundraden som
gått har uret varit föremål för många rekonstruktioner, moderniseringar, reparationer 
och justeringar.
Uret ingår i en grupp senmedeltida astronomiska praktur som förekommer i Hansa-
städerna i norra Tyskland och Polen.
Uret spelar kl 1200 och 1500 varje dag förutom söndag då den tidiga spelningen sker
1300 för att inte störa högmässan.
När den spelar kan man höra "In dulco jubilo" från kyrkans minsta orgel samtidigt som
sex träfigurer, föreställande stjärntydare och deras tjänare, passerar domkyrkans ena
skyddshelgon, Maria med Jesusbarnet.

Överst på uret finns två riddare som markerar timslagen.
Den övre urtavlan är det astronomiska uret. Det fungerar
som en vanlig klocka med solvisaren som timvisare. Dock
har urtavlan 24 timmar, det vill säga den tid som det tar för
solen att skenbart företa ett varv runt jorden.
Här visas också kvartstimmar, månens position på himlen
över Lund och dess olika faser; solens position och därför
också när denna går upp respektive ner och var någonstans
längs med Lunds horisont detta sker. Den tredje visaren är
ekliptikavisaren, som visar var på ekliptikan solen respektive
månen just nu befinner sig, dvs inte bara i vilket tecken utan
också var någonstans i tecknet, med en sådan noggrannhet
att det med litet övning är möjligt att även ungefärligt avläsa
dagens datum.
Den undre urtavlan är en kalender. Den visar när fastan in-
leds, och när påsk och pingst infaller. Med hjälp av tabellen
kan man räkna ut den speciella veckodagen för ett vilket som
helst datum mellan 1923 och 2133. Mitt i kalendern står Sankt
Laurentius, domkyrkans andra skyddshelgon, och vid sidorna finns de fyra evangelisternas
symboler. Nuvarande urtavla räcker alltså till år 2123, sedan måste den uppdateras.

JÄTTEN FINN

Jätten Finn är huvudfiguren i en legend och saga knuten till en mängd medeltida sten-

kyrkor i Skandinavien och Finland. Sägnen tros ha sitt ursprung i Nidarosdomen i

Trondheim där den knutits till Sankt Olof, varifrån den spritts till andra kyrkor, särskilt

till Lunds domkyrka, där den knutits till två stenpelare i kryptan. Namnet Finn torde

vara hämtat från den keltiska sagogestalten Finn.

Troligen har sägnen gamla anor och släktskap med berättelsen om hur asarna anställde

en jätte att bygga en mur runt Asgård.

Enligt sagan skall han ha byggt Lunds domkyrka och samtidigt ha gjort en vadslagning 

med en präst. Om prästen inte fick reda på Finns namn innan kyrkan var färdig skulle

han ge jätten sina ögon. Just när sista stenen skulle läggas på plats kom prästen spring-

ande och ropade jättens namn. Prästen hade nämligen hört en jättekvinna sjunga för

sina barn i deras boning i Romeleklint och i sången nämnde hon både prästögon och

pappa Finn. Jätten blev mycket arg över nederlaget. Han gick ner i kryptan, tog ett tag om

en pelare och tänkte riva kyrkan. Men just i den stunden blev han förvandlad till sten och

krympte dessutom något. Det är enligt sagan denna figur man i dag kan se omfamna en

pelare i kryptan i Lunds domkyrka. Pelaren kom till då domkyrkan byggdes i början av

1100-talet.

På en annan pelare avbildas en kvinna och ett barn, enligt traditionen är det Finns hustru

och ett av barnen Gerda eller Sölve. Mera jordnära teorier är att skulpturen avbildar den

bibliske Simson eller hyllar de italienska murarfamiljer som uppförde kyrkan.

Studentföreningen Lunds nation har grundat Finnorden till jättens ära. August Strindberg

ansåg att jätten Finn var djävulen.

SANKT LARS

Sankt Lars eller Sankt Laurentius, född 26 december år 225 i Valencia, död 10 augusti 258

i Rom, är ett helgon som var diakon och kristen martyr i Rom. Hans festdag firas på hans

dödsdag 10 augusti.

Han led matyrdöden i Rom på den plats där kyrkan San Lorentzo nu står. Han begravdes

utanför staden där en kyrka som är tillägnad honom står, San Lorenzo fuori le Mura.

Det sägs, enligt Legenda aurea, att då kyrkans skatter eftertraktades av myndigheterna

 ska påven Sixtus II ha givit Laurentius i uppdrag att utdela dessa bland stadens fattiga. 

Då Roms ståthållare befallde honom att överlämna dyrbarheterna till myndigheterna 

samlade han ihop alla de fattiga och sjuka och sade till ståthållaren "Här är den eviga 

skatten som aldrig förminskas utan växer". Laurentius lades då på ett järnhalster över 

glödande kol, och glödgade högafflar pressades mot hans kropp.

Redan år 330 uppfördes kyrkan San Larenzo in Panisperna på den förmodade dödsplatsen.

Laurentius var ett av Florens och släkten Medicis skyddshelgon och förekommer på 

många målningar som medicéerna beställde. Laurentius brukar återges som diakon med 

det halster som han avrättades på

Lauretius är skyddspatron för kockar, bagare och brandmän. Dessutom har han åter-

kallats som skydd mot skärseldens kval.

Domkyrkan i Lund och en kyrkoruin i Visby är helgade åt Sankt Laurentius liksom 

domkyrkan i Uppsala. Ett flertal kyrkor i landet är helgade åt honom, i Skåne tio kyrkor. 

I kyrkan San Lorenzo in Lucina i Rom bevaras det halster på vilket Laurentius skall ha 

mött martyrdöden.

Vårt besök i domkyrkan försvårades av endast 50 personer tilläts vara i kyrkan samtidigt.

I den stora kyrkan verkade den säkerhetsåtgärden inte särskilt befogad, någon i yttrade:

Därinne kunde man nästan hålla 100 meter mellan besökarna.

Underlag: Historiska media, Wikipedia.