Den visar fotograf Evelina Carborns bilder av människor som alla har det gemensamt att de är friska, självständiga, glada och äldre än 69 år. Sådana bilder behövs.
Att hitta lämpliga bilder till ledartexter är svårt. Svårast är just texter om "åldersrelaterade" frågeställningar. Sökningar i bildarkiven visar bilder som rullstolar, åldrande händer som håller i unga händer, sängar med sjukhusfiltar över en tunn kropp, långa korridorer med lysrör, plastmattor och väggar med vitmålad väv och aprikosfärgade schabloner. Sorgesamma gestalter utan namn, utan tal och utan anletsdrag. Som om de inte var lika mycket på riktigt, som vi andra. Såna som inte skriver, men som det skrivs om. Såna som vi är rädda att se bilder av, eftersom att de påminner om att vår egen tid som verkliga och ännu ej gamla är ändlig.
Claes Elfsberg (74) tittar på fotoutställningen "Äldre men inte gammal"
Bildsättning spelar roll. Idén om den åldrande människan skapas i hög utsträckning av bilder av henne. I gamla tiders generationsboende fanns övergången från verksam vuxenhet till stillsam ålderdom som odramatisk del av vardagarna och livet. Idag är de gamla inte närvarande på samma sätt. Under pandemins isoleringsfas publicerades spaltmeter om "våra äldre". Alla över 69 år beskrevs som en homogen grupp med lika önskemål, samma ohälsa och gemensamma intressen. De sades alla vara ensamma och i behov av både sällskap och hjälp. Journalister, generaldirektörer och folkhälsoexperter gjorde i detta avseende en erbarmlig insats. I bara Sverige bestod gruppen 69+ i december 2020 av nära 1,6 miljoner individer.
I april 2021 skrev Nina Solomin i SvD en krönika som gav en välbehövlig motbild till den gängse. En bekant till henne, 85 år, njöt av att äntligen få vara i fred. "Nu har jag tid att fundera (...). Det är så många minnen att processa. Händelser från förr: konflikter, vägval, allt sådant flyter upp igen. Nu går jag här hemma i lugn och ro, vrider och vänder på allt och begriper vad som hänt mig i livet lite bättre." Jag kände igen det från en lika klok närstående och gott vuxen vän. Han fick också frågor om hur det var med ensamheten och isoleringen och svarade uppriktigt att han inte mått så här bra på många år. Han hade tid att tänka, att vila och att via introspektion komma underfund med saker och ting.
Allt tal till trots var det just sjuka äldre människors intressen som negligerades. De som hade sitt hem på äldreboenden kunde inte värja sig mot smitta, som personal och besökare tog med sig in i deras privata sfär. Och när de insjuknat fanns då och då ett stråk av "de har ju ändå inte så långt kvar".
Denna valhänta hantering av "de äldre" som antingen matare av änder eller människor nära döden, har naturligtvis flera orsaker. Bland dem finns dels decennier av en ungdomskult som gjort oss bedrägligt fästa vid allt som har med tonåren att göra, dels ett motsvarande minskat intresse för det som förhoppningsvis kommer därefter, som karaktär, insikt, reflektion och klokskap.
Utställningar, romaner, filmer och andra konstformer som tar isär och påvisar stereotyper är värdefulla. Identitetspolitiken har varit förödande och förminskat varje person till en genetisk representant för en grupp.
Carborns foton ger idéer om hur människor över 69 kan se ut och vara. Det ger hopp att se hur de som kallas "våra äldre" varken är våra eller stereotypa.
Underlag: Toröredaktionen och Maria Ludvigsson SvD.
I april 2021 skrev skrev Nina Solomin i SvD en krönika som gav en välbehövlig motbild till den gängse. En bekant till henne, 85 år, njöt av att äntligen få vara i fred: Nu har jag tid att fundera (...).
Det är så många
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar