Det var en gång ett litet och snällt land som verkligen ville ha något. Problemet var att det måste övertala ett stort och ganska elakt land innan det lilla landet kunde få vad det ville ha.
Det stora landet hade fått lära sig i Andrej Gromykos gamla förhandlingsskola hur man skulle förhandla. Man skulle begära mer än någon kunde ana och fick man inte vad man ville ha skulle man svara med hot av något slag. Till slut fick man då mera än man hade från början och kunde börja förhandla.
"Vi skall sälja vapen till er", sa det lilla landets chefsförhandlare.
" Det är en del kvar, men fortsätt att prata", sa det stora landets chefsförhandlare.
"Vi säger att det ni verkligen inte gillar är terrorister".
"Det är en del kvar, men fortsätt att prata".
"Vi säger att ni är en demokrati".
"Det är en del kvar, men ja, ni vet".
"Vi säger att de ni halvogillar också är terrorister och att vi förstår er blodiga kamp".
"Det är en del kvar, men fortsätt att prata".
Sedan blev det paus och det lilla landets mästerförhandlare samlades i ett rum där de drack svagt kaffe med havremjölk och tog en snus. "Vad fan kan vi nu erbjuda dom?"
Ska vi rafsa ihop några riksregalier ur livrustkammaren? Byta namn på kåldolmarna och kalla dom Turkish delight?"
Det stora landets förhandlare samlades i ett rum där de drack kolsvart kaffe och rökte cigaretter med stark tobak. "Detta var ju kul", sa de. "Vad tror ni dom ställer upp på egentligen? Skriva "Turkiet är en demokrati" tusen gånger på generalförsamlingens svarta tavla? Simma nakna i Bosporen medan de sjunger vår ärorika nationalsång?"
Har de inte slutat så förhandlar de väl än. De fortsätter kanske tills det blir fred på jorden eller tills det lilla landets förhandlare tröttnar och vrålar:
ALLIANSFRIHET I FRED SYFTANDE TILL NEUTRALITET I KRIG.
För det var ju så det hette innan förhandlingarna började.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar