APRIL 2024

April kommer av det latinska verbet aperire, som betyder  öppna, det vill säga jorden öppnar sig för solen. Det gamla namnet för april var Gräsmånad.

Bruket att "narra april"  är tämligen allmänt över hela Europa och tros vara en kvarleva från en gammal keltisk fest, som hade med vårens ankomst att göra. I Frankrike kan man låta sig luras av en "aprilfisk", poison d´avril, en sorts lögnaktig historia. I Sverige säger vi "April. april, jag kan lura dig vart jag vill".

I april gläds vi åt barmarken, fröjdas åt blå- och vitsipporna, tvättar fönster, plockar bort grenar och pinnar, äter ägg och väntar på Valborg.

Dagen är fjorton timmar lång i Skåne, nära femton i Svealand och gott och väl sexton i snöiga Lappland.

SNOKEN

Snoken vaknar, snuvig och kall.

Då är den långa vintern all.

Ledbruten är han och stel och moloken

och ingen kommer med kaffe till snoken.

Alf Henrikson

VÄXTLIGHETEN

--- Hasseln blommar nu för fullt ända upp till Söderhamn. Den trivs på näringsrik mark tillsammans med blåsippor, vårlök och liljekonvalj.

--- Alen blommar, liksom hasseln, på bar kvist innan löven kommer. Alvirket är bra att göra träskor av. Klibbalens ved används i rökerier. Träkolen av veden är en råvara vid kruttillverkning.

--- De första blåsipporna ser man i Mälardalen 10-17 april, i Skåne 3 april och i Piteåtrakten omkring 4 maj.

--- Vitsipporna plockas i Mellansverige i mitten av april, i Skåne i början av månaden och i norra Norrlands kustland får man vänta till i slutet av maj.

FÅGLAR

--- Bofinken dyker upp i Mellansverige i april, en dryg vecka senare än i Skåne, där den brukar dyka upp 20 mars. Till Norrbottens kustland kommer den omkring 22 april.

--- Stararna sitter redan vid sina holkar och visslar, tillbaka från vinterkvarteren i Västeuropa. De gör sällskap hem med bland annat tofsvipor och sånglärkor. 

--- Sädesärlan kommer till Mälardalen omkring 13-14 april, till Skåne 10 april och till Norrland mot slutet av april.

---Koltrasten, vår nationalfågel, börjar bli stadsfågel och kvarstannare. Deras revirsång brukar höras från början av april i Mellansverige.

--- Mot slutet av april kommer den stora invasionen av tranor söderifrån med ett maximum i början av maj. 30 mars var 16 000 samlade vid Hornborgarsjön.

NÅGRA ANDRA DJUR

---Igelkotten lämnar sitt jordbo när solen börjar värma upp jorden. Ni som har igelkottar i grannskapet, ställ ut mat. De är väldigt hungriga när de kommer ut.

---När isen har släppt och strandvattnet har fått lite värme börjar grodhannarna kväka i standkanten för att hitta sig en hona. De kommer så småningom och lägger sina ägg på botten som sedan befruktas av grodhannen. Efter en tid flyter äggen upp och grodyngel börjar födas. De livnär sig på växtdelar, mygglarver och vattenloppor. Efter tre veckor liknar de fullvuxna grodor.

VATTENBALANSEN

--- Skogarna kräver mycket vatten. Medelstora träd tar under lövsprickningstiden upp 200-400 liter per dag. På våra beddgrader krävs omkring 500 mm regn årligen för att skogen ska växa. Nederbördsmängden per år i Sverige är 600 mm, en betryggande mängd sålunda.

VALBORGSMÄSSOELDAR

Natten till 1 maj var en av de stora vaknätterna i det svenska bondesamhället. Då samlades folk för att fira hela natten. Men det var också en spöknatt, därför måste man ha eldar brinnande för att hålla häxor och annat trolltyg borta. Dessutom släppte man ut boskapen vid den här tiden. Så eldarna behövdes för att hålla vargar och andra rovdjur borta. "Ingen ska förgöra boskapen så länge eldarna syns", sade man.

Förr var valborgseldarna bara en sed för Mellansverige. Västsvenskarna hade sina påskeldar, skåningar och jämtlänningar höll styvt på midsommareldar. Under 1800-talet bredde vanan med valborgseldar ut sig.

Söderut i landet firades Valborg på ett annorlunda sätt. I de gammeldanska provinserna Skåne, Halland och Blekinge genom att sjunga vårsånger. På kvällen före 1 maj samlades byns ungdomar och tågade i skymningen från gård till gård och sjöng. Korgar hade man med sig för att samla ägg och andra gåvor. Fick man ingenting lovade man att återkomma till pingst på"Äggagille".

På våren går allt så snabbt. Välluktande och färggranna blommor avlöser varandra som i den här visan av Alf Henrikson:

VISA

Jag såg att häggen blommade

det kom en doft av den.

Då gick jag till min älskade

och sade: Se och känn.

Hon stod vid  makaronerna,

och sydde på en klut.

Och när hon lyfte blicken

hade häggen blommat ut.

Vi tackar för mars månad, ovanligt kylslagen för att  vara mars, och ser fram emot 

april.

Med våra bästa hälsningar och Glad Påsk

Robin och Marion

Underlag: "Årspraktika" av Britt-Marie Hallbert 

 

.

 

HOLGER DANSKE

Den 30 mars har Holger namnsdag, tillsammans med Holmfrid. Mansnamnet Holger är av nordiskt ursprung . Namnet har sitt ursprung i  fornsvenskans Holmger, en sammansättning av "holme" och västfornnordiska "geirr", spjut. Namnet Holmfrid användes ursprungligen av kvinnor, men har i modern tid uppfattats som mansnamn i analogi med Sigfrid, Valfrid med flera namn.

I Danmark har sagohjälten Holger Danske blivit en nationell symbol. Bakom balladerna och sägnerna om hans hjältedåd finns en historisk kärna: det har funnits en kämpe på Karl den Stores tid, kallad Ogier de Danois. Hans bedrifter har efter hand antagit  gigantiska proportioner. I Danmark har man berättat att Holger Danske sover under Kronoborgs slott och att han skall vakna och rädda Danmark om det blir krig. Det var därför en dansk motståndsgrupp under andra världskriget kallade sig Holger Danske.

Förnamnet Holger blev tidigt populärt hos dansk och svensk adel och nådde så småningom ut bland skånsk allmoge. Därför gav Selma Lagerlöf namnet Nils Holgersson åt hjälten sin berömda bok.

Högre upp i Sverige blev namnet Holger populärt in på 1800-talet. När några kändisar dök upp med namnet, t. ex. Holger Löwenadler (1904-1977) ökade spridningen något,  fastän i blygsam omfattning. Vid millennieskiftet fanns omkring 13 000 svenskar som hette Holger. Holmfrid fick en viss spridning som mansnamn i början av 1900-talet men gick sedan tillbaka. Vid millennieskiftet bars namnet bara av omkring 450 svenskar.

Underlag: Bengt af Klintberg i "Namnen i almanackan".

PUTIN SÅG USA:S VARNING SOM UTPRESSNING

 

Vladimir Putin har skapat en rysk värld av lögner och konspirationer. Så varningen från USA var förstås suspekt i hans ögon. Men denna gång var det dlltödligt allvar. upp konflikten i

Den ryska journalisten och författaren Peter Pomerantsev skrev en bok för ett tiotal år sedan med Ukraina. den talande titeln: "Ingenting är sant men allt är möjligt". Det var Ryssland han talade om. Det Ryssland som Vladimir Putin byggt upp.

Spekulationerna startade förstås på en gång när de förfärliga bilderna börjar strömma in från Crocus City Hall i utkanterna av Moskva. Och inte bara i Ryssland. Proryska kommentatorer pekade finger mot Ukraina, hittade bilder på en ukrainsk-registrerad skåpbil och såg terrordådet som en attack från Kiev och Nato.

Även Kreml försökte knyta detta till Ukraina. Enligt den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti ska de personer som gripits i Brjansk-regionen varit på väg mot Ukraina.

Sedan finns ett atotnnat läger som ser maktens män i Kreml som kapabla till allt och att attacken var genomförd av ryssar som spelade terrorister: Syftet - ge Putin ett skäl till att trappa upp konflikten i Ukraina.

Som sagt, detta är landet där ingenting är sant och allting är möjligt.

Men minnesbilder finns kvar från Paris 2015 och attacken mot konserthallen Bataclan, då många konsertbesökare mejades ner. Det var en tid med många dödliga attacker, Manchester, Bryssel, Paris, Stockholm.

Moskva har också upplevt sin dödliga andel av terrordåd. Under många år var det tjetjener som ville hämnas Rysslands grymma krig där. Ryssland har också sedan 2015 aktivt deltagit i inbördeskriget i Syrien och kämpat bland annat mot IS. Den IS-anslutna gren som kallas Isis-K och som har sin bas i  Afganistan har Ryssland som fiende och måltavla. IS har tagit på sig ansvaret för attacken mot Crocus City Hall, men det är oklart vilken IS-gren det handlar om.

Klart är emellertid att USA redan två veckor i förväg varnade Ryssland för attacken. USA anser det är en plikt att förvarna både vän, tre och fiende om terrorattacker om underlag finns. Vladimir Putin såg det dock inte på det viset. Han höll tal i tisdags, tre dagar före terrordådet, där han i stället anklagade USA för att försöka lägga sig i och störa det ryska valet som ägde rum förra helgen.

Så här lät det från Putin:

-- Allt detta ser ut som utpressning och ett försök att skrämma, destabilisera vårt samhälle. Jag vill påminna om färska, låt oss säga direkt provocerande uttalanden från officiella västliga strukturer

om potentiella terrorattacker i Ryssland.

 Om Ryssland vore ett normalt land med demokratiskt valda ledare så skulle Putins citat plockas upp av kritiska journalister och antagligen ge honom ordentlig politisk huvudvärk. Men Ryssland är inget normalt land. Det är landet där ingenting är sant och allting är möjligt.

Underlag: Mats Larsson, Expressen

DEN FÖRSTA LÄSEBOKEN

En dag under förra veckan rensades bokhyllorna hemma hos bloggredaktören. Många bärkassar blev det som fylldes med böcker och som bars upp på vinden, där de ställdes tillsammans med andra kassar med böcker som rensats ut tidigare.

Att rensa en bokhylla kan vara svårt, i varje fall känslomässigt.

Dels handlar det om ett avskedstagande från kära gamla vänner som vi fortfarande minns, men lika ofta kan man konstatera att man bara har läst kanske hälften av alla böcker man har i hyllorna.

Men det händer ibland, men inte särskilt ofta,  att man kan hitta en raritet också.. Den här gången hittade vi ett ganska välhållet exemplar av Folkskolans första läsebok, "Sörgården" av Anna Maria Roos, utgiven av Bonniers förlag 1913. På en förtext kunde man läsa att boken tryckts i en miljon exemplar.

I boken ingår flera kortare berättelser, bland annat några av Aisopos fabler. Ofta är det räven som är den listige och björnen den som blir lurad. Fabeln om hur björnen fick sin korta svans har berättats för barn i alla tider (se bilden). I Sörgården finns en fabel om hur det gick när räven och björnen skulle ha ett jordbruk ihop. Vi ska återge den fabeln här.

NÄR RÄVEN OCH BJÖRNEN HADE JORDBRUK.

En gång kommo räven och björnen överens om att ha jordbruk tillsammans. De plöjde upp ett stycke jord, och där satte de rovor och potatis. När det led mot hösten, sade räven en dag: " Ja, nu blir det snart att dela på, så att den ene får det, som är ovan jord, den andra det, som är under jord. Det som är ovan jord, det är grönt och grant, det ser vi ju. Hurudant det är som är under jord vet vi inte. Men jag ska i alla fall ta den delen på min lott."

 Björnen tyckte att det var snällt och beskedligt av räven. Och så tog han hem blasten och var helt belåten. Men efter några daga hade blasten svartnat. Räven åter hade så mycket rovor och potatis  att han kunde leva på det hela vintern. Då vart björnen misslynt och sa: "Nästa gång ska jag inte låta narra mig". 

Våren därpå sade räven: "Nu tycker jag vi skulle så råg,  för det är bra att skifta med det man odlar". Ja, så sådde de råg. När hösten kom sade björnen:"Nu vill jag ha det som är under jorden".

"Det få du så gärna", sade räven, "ja du ska till och med få nedre delen av det som är ovan jord. Jag ska bara ta själva de små kornen i toppen". Det tyckte nu björnen var snällt och beskedlig av räven.

När de sedan skulle dela och räven få sina små korn, så måste ju björnen hjälpa till med tröskningen. Han tog en tung slaga och räven en liten  pinne. Så att vem som tröskade det mesta, det kan man ju förstå. Emellertid drog björnen hemåt med både rötter och halm och sådor och tyckte att den gången hade han då fått riktigt mycket. Men när han fick se det vita mjölet och de kakor, som räven bakat därav, då tyckte han nog, att han blivit lurad den gången också.

Huruvida denna fabel är skriven av Aisopos eller från senare datum är inte känt.

  

   

PUTIN ÄR LIVRÄDD FÖR RYSSLANDS FÖRFATTARE

 VLADIMIR PUTINS FÖRFÖLJELSE AV LITTERATUREN, MUSIKEN OCH KONSTEN, VISAR ATT HAN ÄR SKRÄCKSLAGEN FÖR EN KULTUR SOM SÄGER SANNINGEN.

Det var tidigt i februari i år som en arresteringsorder utfärdades mot den ryske författare Boris Akunin. Med titlar som "Vinterdrottningen", "Turkisk gambit" och "Leviathan" är han en av landets populäraste och översatt till en mängd språk, däribland svenskan. Hans brott: Han motsatte sig Ukrainakriget och kritiserade Putin. Därför anklagades han först för terrorism och extremism och klassades sedan som utländsk agent. I februari skulle han till sist alltså ha gripits av polisen, om han inte befunnit sig i exil i  Storbritannien.

Boris Akunin är bara en i en mycket lång rad av författare, konstnärer och intellektuella som angripits av Putin-regimen. Många som Masha Gessen och Valerij Panjusjkin, har liksom han drivits i exil. En del har dödats, andra slängts i fängelse efter fabricerade anklagelser.

Regimen gör också vad den kan för att sätta ekonomiskt tryck på sina intellektuella motståndare.

Den slår mot annonsintäkter och royalties och utövar påtryckningar på utländska stater att inte låta exilryska presidentkritiker uppträda.

Vladimir Putins förföljelsekampanjer mot företrädare för den ryska kulturen är inge ny företeelse.

Tvärtom följer han bara en rysk tradition med månghundraåriga rötter.

På onsdagen hölls ett seminarium om läsande i Stockholm, arrangerat av Bokförlaget Stolpe samt Axel och Margaret X:son Johnsons Stiftelse. Bland talarna fanns Bengt Jangfeldt, en av Sveriges stora auktoriteter på den ryska kulturen och litteraturen. Vi må beundra den stora myllan av ryska författare, var hans budskap, man måste veta att de under landets moderna historia arbetat i kamp mot regimen.

"Från första början har de förföljts", säger Jangfeldt. Till och med "upplysningsmonarken" 

Katarina den Stora lät bränna böcker och skicka författare till Sibirien, en även fortsättningsvis vanlig metod.

Aleksandr Pusjkin censurerades och förvisades, Ivan Turgenjev dömdes för brott mot censurlagarna

och förvisades till sitt gods. Fjodor Dostojevskij deltog i en socialistisk studiecirkel, skenavrättades och dömdes till tio år i Sibirien. Maxim Gorkij - dömd till fängelse och förvisad  till Krim.

Och så har vi inte ens nått fram till kommunistperioden och massmördare som Lenin, Stalin och

Brezjnev. Hundratals författare avrättas, hetsas till självmord, drivs i landsflykt, döms till psykiatrisk tvångsvård, censureras. Det handlar om Nobelpristagare som Solzjenitsyn, Bunin och Pasternak, om giganter i litteraturhistorien som Mandelstam, Bulgakov och Achmatova.

                                                                   Thomas Mann

"Motståndet mot Putin måste arrangeras från exilen", konstaterar Bengt Jangfeldt och drar likheter med den exiltyske författaren Thomas Mann och hans syn på nazismen i sitt hemland. " Det fanns en naiv syn på Tyskland då, liksom ibland på Ryssland i dag".

Thomas Mann förespråkade vad han kallade "militant humanism", där han tog kraftigt avstånd från Hitler och västvärldens försök att blidka honom och gå honom till mötes. Det enda sättet att nå en varaktig fred var att krossa Hitlerregimens barbari.

Vi måste lyssna på de ryska intellektuella, stötta dem, hålla upp dem i ljuset, se till att deras budskap sprids långt över landets gränser.

"Något som detta har inte skett sedan Stalins stora terror", konstaterar Boris Akunin när han stämplats som terrorist av Putins livrädda regim. Efter det har han drabbats av en arresteringsorder, Aleksej Navalnyj har mördats och diktatorn Putin fuskat till sig ytterligare en valseger.

Underlag: Ledare DN 22 mars 2024.

DÖDA FALLET

Många har säkert varit uppe i Ragunda och tittat på den tomma älvfåran vid Döda fallet. Det är både ett kusligt som storslaget minne av 1700-talets entreprenörsanda. Döda fallen och Vildhussen. 

Vem var han och vad gjorde han?

Egentligen hette han Magnus Huss (1755-1797). Han anställdes 1793 av invånarna i Ragunda socken och Stuguns by -"Storfors bolag" -  för att gräva en kanal förbi Storforsen i Indalsälven, som varje år förstörde stora mängder timmer. Både de jämtländska skogsägarna och affärsmännen i Sundsvall ville råda bot på eländet, och Sundsvallsköpmannen Huss trodde sig ha en lösning. Det  fanns redan en bäck bredvid forsen. Den borde kunna byggas ut till en kanal, vilken skulle kunna användas som ränna för flottning vid sidan av älven. 

Dessvärre för Huss och bönderna vid Ragundasjön fanns det även inbitna motståndare till projektet.

Bönderna nedom älven tjänade på att forsen saboterade för flottningen, eftersom det föll på deras  lott att samla ihop stockarna, mot betalning. För dem var Indalsälven en inkomstkälla som de inte ville kanalisera bort.

Om det inte varit för motståndarnas sabotage skulle kanalen troligen blivit   färdig utan problem, men eftersom arbetet ideligen försenades sammanföll det till slut med  en oförutsedd katastrof, framkallad av det höga vattenståndet i Ragundasjön. På natten mellan den 6 och 7 juni 1796 bröts fördämningarna och den skyddande  rullstensåsen eroderade, Ragundasjön och Storforsen tömdes på vatten. Den planerade kanalen blev i stället den nya Indalsälvens utlopp.

Följdverkningarna blev avsevärda. Timmerflottningen  gynnades och den torrlagda marken övertogs av människor. Här ligger således orten Hammarstrand i dag. Värre gick det för människorna nedanför fallet, de som hade bråkat mest, som miste både mark och gott laxfiske.

Resultatet av  att forsen tystnade kan i dag beskådas in i minsta detalj, eftersom Döda fallet har bebyggts med en lättvandrad led med trappor, broar och informativa skyltar om projektets och Vildhussens historia. Han drunknade 1797 under en båtfärd på Indalsälven. Området är naturreservat sedan 1926.

Underlag: Dick Harrison, jourhavande historiker.

KRIM ÄR VÅR TIDS MÜNCHEN

Plötsligt dök de upp på Krim i februari 2014, de "små gröna männen". Flygplats och parlament intogs. En "folkomröstning" arrangerades. För tio år sedan fullbordades Rysslands annektering.

Och i Europa förstod vi inte vad som skett. EU-ledarna protesterade så klart. Sanktioner hördes efter hand. Men vid World economic forum i Davos fortsatte den ryska delegationen att hålla hov och

fotbolls-VM gick 2018 av stapeln i Ryssland som planerat. Gasen  fortsatte att flöda.

Sett i backspegeln var det uppenbart att det handlade om ett Münchenögonblick: En diktator tog för sig av en liten demokratisk granne, noterade reaktionerna från de större demokratierna - och konstaterade att det gick bra att fortsätta eftersom konsekvenserna inte blev så värst stora. 

                                                              München 1938

Till skillnad från premiärminister Neville Chamberlain - som möttes av jubel när han förklarade att Storbritannien inte tänkte ta strid med Hitler över en bit av Tjeckoslovakien, eftersom folk mindes första världskriget och inte ville ha ett nytt -  så mottogs EU-ledarnas lama respons mest av en axelryckning. Många européer hade helt enkelt svårt att greppa vad som skett. Krig som verktyg  

för att uppnå sina mål i Europa fanns inte i vår tankevärld.

Amerikanerna såg mer klarögt på saken och skickade soldater till Baltikum. De var också mer klarögda månader före den fullskaliga invasionen 2022, och varnade för vad som höll på att ske. Europeiska ledare som Macron försökte i stället samtala med Putin om saken.

Läxan från München gjorde ett stort avtryck i Washington under efterkrigstiden. Läxan från Krim gör nu just det i Europa.

Det får inte finnas några röda linjer för vad Europa kan göra för att stoppa Ryssland från att vinna i Ukraina,  förklarade Macron häromdagen. Det är en given slutsats.

 

 

NATTDUELLEN

 Säkert har ni sett något avsnitt av Mästarnas mästare på Tv1 någon söndagskväll. En dags tävlande brukade avslutas med en så kallad nattduell då de sämsta på dagens resultatlista fick möta varandra i en duell. Ni vet hur den går till. Men hur rättvis är egentligen den här duellen?

Duellanterna står mitt emot varandra och håller i ett utlagt handtag. Emellan dem står ett bord med fem tända ljus på en rad. När ett av dessa släcks ska båda försöka greppa detta ljus snabbt, snabbast vinner. Två omgångar genomförs. Slutar dessa oavgjort körs en tredje omgång. Höger respektive vänsterhänta tävlar mot varandra.

I första omgången tävlar före detta hockeyproffset Joel Lundqvist mot tidigare speedwayåkaren Tony Rickardsson.

 I första mötet var Tony snabbast. Den lampa som släcktes satt till höger om mittlampan på Tonys sida. Ställningen är nu 1-0 till Tony. Är Tony på väg att slå ut hockeylegenden Joel ur tävlingen? 

I andra ronden vann Joel. Den lampa som slocknade var den till höger om mittlampan på Joels sida. Nu står det 1-1. Spännande.

I sista ronden vinner Joel. Den lampa som slocknade var den längst till höger på Joels sida.

Som var och en förstår är lampornas placering avgörande för hur en duell ska sluta. I sista mötet släcktes alltså lampan på högerkanten på Joels sida. Det är uppenbart att för en högerhänt är lamporna till höger snabbast att nå och för en vänsterhänt gäller motsatsen.

Tävlingen slutade sålunda som tävlingsledningen sannolikt ville ha den. Och detsamma gäller för Joel: " Jag har inte kommit hit för att bli tvåa", sade han redan första tävlingsdagen.

Underlag: Alla som sett tävlingen

I HÖGANÄS HÄRSKAR TYSTNADEN

 Några veckor har passerat sedan Förintelsens minnesdag. Själva minnet är oförändrat fasansfullt och minskar inte över tid, men i år är kontexten påtagligt förändrad. Hamas pogrom den 7 oktober, där man slaktade deltagarna på musikfestivalen Nova och gick från hus till hus för att döda och ta

gisslan, liksom därefter Israels svar, har utlöst antisemitiska yttringar i flera länder, däribland Sverige, i en omfattning som blottar en avgrund.

I Sverige har vi kämpat med minnet av vår "neutralitet" som under andra världskriget innebar att vi tillämpade en föga hedervärd flexibilitet. Genom eftergifter mot tyska krav höll sig Sverige utanför

krig, och lämnade sonika andra att kämpa mot nazistiska och fascistiska imperieambitioner. Det bör man också ha i åtanke när man åkallar "200 år av fred" som en framgång.

Kanske är det med den fläckiga medaljen i åtanke som det offentliga Sverige därefter har varit desto ivrigare i att påminna om den industriella utrotningen det visade sig att mänskligheten var kapabel att utföra. En händelse inte längre bort i tiden än att det alltjämt finns överlevande kvar.

Intentionen att vi om detta må berätta, att aldrig glömma, att alltid minnas, är både god och angelägen. Och det visar sig nu att delar av Sverige redan tycks ha glömt och inte längre vill berätta, eftersom det finns tongivande röster och våldsbejakande krafter som i sitt stöd för Palestinas civila befolkning antingen gör sig till nyttiga idioter eller direkta språkrör för terrorsekten Hamas.

I Varbergs kommun arrangerade man i år den 27 januari en minnesdag på Varbergs teater. Elever och pedagoger från kommunens grundskolor berättade om sin studieresa till Auschwitz som skedde under hösten. Dessutom visades filmklipp med vittnesmål från överlevande och en musikföreställning. Kommunfullmäktiges ordförande Karl-Gunnar Svensson (KD) uttalade sig:

"Vi måste fortsätta att föra fram tanken på att vi människor alla har sas ett studiebesö till MMalmö.mma värde och samma rätt att leva i den här världen oberoende av varifrån vi kommer, vilken kultur, politisk ideologi eller religion vi vill hålla oss till".  Ett föredömligt agerande.

Alternativt kan man tystna för att göra det bekvämt för sig. I Höganäs kommun ställde man i år in traditionen att arrangera minnesdagen. "Det kan finnas risk för att man förknippar en sådan här minnesdag med favorisering av någon i den rådande konflikten mellan Israel och Palestina", sade kommunfullmäktiges ordförande i Höganäs, Péter Kovács (M) till Dagen. Kultur och fritidschefen i Höganäs kommun anförde stödjande argument till beslutet: "Vi vill inte ha sex till tio väktare på våra evenemang".

Men kriget står mellan Israel och nazisternas  Hamas. Om kommunfullmäktiges ordförande inte har begripit det, och därtill inte klarar av att fortsatt ta ställning mot nazisternas systematiska mördande i syfte att utplåna ett folk, har Moderaterna ett problem.

För övrigt rekommenderas kultur och fritidschefen i Höganäs ett studiebesök i Malmö. Där går det att ta intryck av vilka betydligt större säkerhetsinsatser som erfordras för att skydda judiskt liv i en stad där man över en tid har uppvisat en flathet mot den högljudda mobb so drömmer om ett Palestina som upptar landytan mellan Jordanfloden och Medelhavet.

Klart står i alla fall att Moderaterna i Höganäs framöver får svårt att med någon som helst trovärdighet ta några stora högtidsord om demokrati och människovärde i sin mun.

Underlag: Tove Löfvendahl,, politisk chefredaktör SvD.

ÄR DET GRÖNA STÅLET EN SUCCÉ?

  
 REGERINGEN MÅSTE TALA UR  SKÄGGET OM LKAB! 

I bästa fall blir LKAB mer lönsamt, men i så fall till en väldigt hög investeringskostnad. I värsta fall gör företaget den i särklass sämsta affären i Sveriges historia. Blir inte det gröna stålet den succé som bolagsledningen ställt in sig på, kommer Sveriges skattebetalare att få betala för en exempellös kapitalförstöring.

Så sammanfattar tidningen Affärsvärlden sin analys av den statliga gruvjätten LKAB. En jätte är det nämligen - i Kiruna och Gällivare bryts 80 % av all järnmalm i EU. 2022 motsvarade LKAB:s omsättning 0,8 procent av Sveriges BNP. Året före utgjorde vinstutdelningen till staten en procent av hela statsbudgeten.

Företagets framtidsplaner känner nog de flesta till  vid det här laget. Produktionen ska ställas om,  från järnmalmspellets till fossilfri järnsvamp, som i sin tur kan användas för att tillverka klimatneutralt stål. Projektet  att bolaget investerar hundratals miljarder kronor. Och en aldrig tidigare skådad utbyggnad av elproduktionen i hela Sverige. Dessutom i en takt som saknar motstycke.

Det är som man brukar säga, en så kallad utmaning. Som allt fler börjar tvivla på.

Häromdagen hade till och med SVT:s humorprogram "Svenska Nyheter" ett långt inslag där programledaren Messiah Hallberg häcklade bristen på verklighetsförankring.

Affärsvärlden dissekerar dock LKAB:s strategi med största seriositet. Man har lika svårt som Svenska Nyheter att få ihop både kalkyler och planer. Det fåtal  lönsamhetsberäkningar som företaget inte hemlighållet bygger på att elpriset förblir lågt.

Allt mer pekar på  att det är ett orealistiskt antagande. Bara de senaste veckorna har

till exempel myndigheten Svenska kraftnät, forskningsinstitutet Energiforsk och tankesmedjan Skandinaviska Policyinstitutet presenterar analyser av framtida elpriser.

De pekar alla, i varierande grad, på att LKAB:s omställning i sig kommer att driva upp elpriserna i allmänhet och i norra Sverige i synnerhet. Om företaget genomför sina planer kommer norrlänningarna i en nära framtid att ha de dyraste kilowattimmarna i hela Sverige. Dessutom riskerar elpriset att stiga kraftigt i våra grannländer, eftersom gruvbolagets elhunger knappast kan mättas med inhemsk produktion.

I Skandinaviska Policyinstitutets rapport beskriver nationaleknomen David Sundén träffande LKAB:s strategi som "myopisk",  det vill säga närsynt. När företaget beslutade om det som man kallar den största omställningen i sin 130-åriga historia tycks man ha bortsett från sin egen inverkan på elpriset. Och hur det i sin tur påverkar sannolikheten för att vägvalet leder mot katastrof, såväl för företaget som för skattebetalarna.

                                            Klart för invigning av den första fabriken

En risk som, enligt Affärsvärldens analytiker, är så stor att ägaren måste reagera. Det vill säga regeringen. "Givetvis borde finansdepartementet göra någon slags lönsamhetsstudie", skriver

tidningen och tillägger att en sådan dessutom behöver ha "ett helhetsperspektiv som inte bara

innefattar effekterna för LKAB". Det är samma krav som framfördes i denna tidning för snart ett år sedan. Och dessförinnan av Riksrevisionen.

Men någon självständig bedömning från Finansdepartementet av LKAB:s - och hela Sveriges - 

högriskprojekt har ännu inte setts till. Ingen vet hur regeringen tänker sig hur staten ska hantera de enorma samhällskonsekvenser bolagets strategi kommer att få. Eller för den delen hur man ser på den överhängande risken att allt havererar på grund av att LKAB inte får miljötillstånd att öppna en ny gruva i Kiruna när järnmalmen tar slut i den nuvarande.

Den talande tystnaden behöver regeringen bryta. Den måste också delta i den diskussion som numera till och med Messiah Hallberg har gett sig in i.

Underlag: Peter Wennblad, SvD.

DAMEN MED SLÖJAN

 En av de vackraste  målningarna på Nationalmuséum i Stockholm heter "Damen med slöjan", föreställande den franska pastellmålarinnan Marie-Suzanne Giroust, gift med den svenske konstnären Alexander Roslin, som var hyllad porträttmålare i Paris i drygt 40 år. Han var medlem i den franska konstakademien och fick tjänstebostad och ateljé i Louvren. Där bodde han när franska revolutionen bröt ut 1789. Han levde och lyckades överleva i Louvren under hela den kaotiska tiden trots att många av hans kunder antingen var avrättade eller hade flytt ur landet.

Han kom till Frankrike 1752 som en i Frankrike totalt okänd konstnär med framgångar bakom sig i Italien och Sverige. I bagaget hade han egentligen bara sin talang och ett introduktionsbrev till hovet i Versailles. Han missade inte chansen. På kort tid blev han porträttmålaren på modet, specialist på att måla tyger: siden, sammet, guld och broderier.

                                               Alexander Roslins Gustav III 

Roslin ställde ut på Parissalongen 1753 och blev presenterad hos Madame de Pompadour. Han fick nu många uppdrag i den högsta franska societeten, i tyska hov, i Ryssland och hos Gustav III. Katarina den stora av Ryssland ville att han skulle stanna där, men han smet iväg.

Hans hustru, pastellmålarinnan, var också medlem i den franska konstakademin. Paret fick fyra barn, men olyckligtvis avled Marie-Suzanne i bröstcancer vid bara trettioåtta års ålder, 1772. Roslin blev helt nedbruten, men som tröst förlänade Gustav III honom riddartecknet av den nyinstiftade Vasaordern och han fick pension från Sverige. Då kunde han stolt signera sina tavlor "Le chevalier de Roslin." Roslin målade långt över hundra porträtt av sin samtids personligheter inom hovet, aristokratin och kulturlivet. 

Han brukade normalt signera tavlorna "Roslin le suédois" utom under revolutionen.

Han hade åtta verk på den första revolutionssalongen 1791, samtliga signerade "Roslin

académicien", som en protest mot den politiska utvecklingen i samhället. Alexander Roslin levde kvar i Louvren till sin död 1793. Han blev sjuttiofem år.

Underlag: Herman Lindqvist

         

"EN HÄLSNING FRÅN PUTIN"

                                                                  Leonid Volkov

  

Mindre än en månad har gått sedan oppositionsledaren Aleksej Navalnyjs död. På tisdagskvällen attackerades hans närmaste medarbetare Leonid Volkov i Litauens huvudstad Vilnius med hammarslag. " En typisk hälsning från Putin", säger Volkov i en video.

Leonid Volkov satt i sin bil utanför sitt hem i Vilnius när en okänd gärningsman dök upp vid 22-tiden på tisdagskvällen. Han slog sönder bilfönstret med en hammare och sprutade tårgas i Volkovs ansikte. Sedan slogs han med en hammare - 15 slag enligt Volkov.

Bilder som lagts ut i sociala medier av andra i Navalnyjs organisation visar hur Volkov bärs in på sjukhus liggande på en bår. Hans ben är blodiga och byxorna uppklippta.

  

Efter Navalnyjs död var Leonid Volkov, som i många år var Navalnyjs närmaste rådgivare, i praktiken hans andreman, högst medveten om den risk han själv och andra 

oppositionella ryssar löper, även i exil. 

-- Den reella risken är att vi kommer att dödas allihopa. Det är ganska uppenbart, sade han till den oberoende sajten Meduza strax före attacken. Ingen har gripits för dådet och ingen gärningsman har pekats ut. Men i en video som Volkov själv lade ut på onsdags-

morgonen anklagar han Kreml: -- Det var en tydlig gangsterhälsning från Putin, från banditernas Sankt Petersburg.

Han lovar samtidigt att fortsätta kampen mot regimen inför helgens riggade presidentval. Där har Navalnyjs organisation uppmanat till en aktion kallad "klockan tolv mot Putin", som går ut på att alla ska infinna sig vid vallokalerna exakt klockan tolv på söndag -- som ett  fredligt sätt att störa regimens valfunktionärer.

Efter krigsutbrottet 2022 har regimen i Moskva tillåtit många oliktänkande ett lämna landet, ibland rentav  uppmuntrat det. Tanken är att utanför Ryssland kan de inte påverka folk. Precis det Navalnyj ansåg, och som fick honom att återvända till Ryssland trots att han visste att han skulle hamna bakom galler. Att han riskerade att dö i fängelse.

 

Ryska säkerhetstjänsten kan visa upp en lång lista med mord och mordförsök på personer som betraktas som "förrädare" genom bland annat giftattacker, både i Ryssland och utomlands mot en lång rad avhoppare i England och övriga Europa. För några veckor sedan sköts en avhoppad rysk helikopterpilot till döds i Spanien. Förövarna körde sedan över honom med en bil. Spansk säkerhetstjänst misstänker att dådet skedde på order från Kreml.

År 2021 flyttade Leonid Volkov och andra profiler som stod nära Navalnyj  till Litauen, sedan de först förklarats som "extremister" i Ryssland. Volkov bor relativt öppet i ett sommarstugeområde nära Vilnius med sin fru och sina barn. Nu säger medarbetare i Navalnyjs organisation att de ska "se över säkerheten".

                                         Volkov kan inte gå efter överfallet

Underlag: Ingmar Nevéus, DN.

ROSKILDEFREDENS SVÅRASTE NÖT

 

1658 har gått till den nordiska historien som Roskildefredens år. Fredsavtalet var det värsta i dansk historia och det bästa i svensk. Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län övergick från Danmark till  Sverige, Sveriges största militära seger någonsin.

Att Fredrik III därtill var nödd och tvungen är välkänt. Svenska armén stod på Själland och hotade både honom själv och Köpenhamn. Katastrofen var ett faktum. Men likväl måste väl parterna ha förhandlat? Försökte inte danskarna pruta ned de svenska kraven? I så fall: vad ville de helst behålla?

Det är omöjligt att kika in i Fredrik III:s huvud och utröna vilket landskap som stod honom närmast, men med största sannolikhet var det Skåne. Skåne var det rikaste och  viktigaste av de landskap som gick förlorade. Trots det uppstod inga större gräl om Skåne uppenbarligen eftersom de danska delegaterna redan från början insåg att landskapet gått förlorat. Det var orimligt att tänka sig att Karl X Gustav skulle ge upp kravet på Skåne efter ett så lyckosamt krig. Detsamma gällde Halland och Blekinge.

Däremot grälade man länge om Bohuslän. "Man" var på den svenska sidan,  Corfitz Ulfeld och Sten Bielke och på den danska sidan , Jochum Gersdorff och Christer Skeel.

Under förhandlingarna i Vordingborg och Tostrup vägrade Gersdorff och Skeel i det längsta att släppa ifrån sig Bohuslän. De räknade med att svenskarna inte skulle anse landskapet högprioriterat, vilket ökade de taktiska möjligheterna för Danmark att kunna behålla det,  om de bara stod emot tillräckligt länge och lät svenskarna förstå att Bohuslän var mycket rikt och viktigt för danska intressen, varför man var villig kämpa i det längsta för att behålla det. Tyvärr för den danska sidan var Corfitz Ulfeld en dansk överlöpare som tidigare tjänstgjort som guvernör i Bohuslän. Han gick inte att bluffa.

                                                             Corfitz Ulfeld

Den 16 februari diskuterades Bohuslän intensivt. Ulfeld påpekade att landskapet inte var särskilt rikt, varför Danmark kunde lämna det ifrån sig. Skeel och Gersdorff poängterade hur mycket de kände för Bohuslän och hur god hamnen var utanför Bohus fästning vid dagens Kungälv. "Det är en mechta hampn". Ulfeld svarade att det. visserligen var sant och det gällde Marstrand också, men det  hjälpte inte innehavaren av slotten eftersom  det var svårt att ta sig ut ur hamnen om man väl seglat in. Han tillade att inkomsterna från Bohuslän var ringa. När han var guvernör hade han bara klämt fram 40 000  riksdaler om året. Danskarna blev allt mer desperata. Fredrik III, en svuren ärkefiende till Ulfeldt, erbjöd honom personligen att få Bohuslän och Trondheims län som förläning på livstid  för sig och sin son om han svek svenskarna och hjälpte de danska förhandlarna att få behålla Bohuslän. Ulfeld, som säkert njöt i fulla drag av situationen, vägrade. Till slut erbjöd Fredrik III svenskarna Bornholm och Färöarna om de gav upp kraven på Bohuslän och Trondheims län.  Svenskarna vägrade, varefter de krävde och fick, Bornholm i alla fall.

Därför gick det som det gick. I sjätte paragrafen i Roskildefreden stadgas att Danmark för evig tid skall avträda Bohus  slott och län. Och envar som har besökt Strömstad, Kungshamn och Smögen vet att danskarna hade skäl att vara bittra.

Underlag: Dick Harrison, jourhavande historiker.

DEN RÖDE PRINSEN

 

 EUGENE VAR YNGST AV DE FYRA KUNGLIGA SÖNERNA. GENOM LIVET GICK HAN SIN EGEN VÄG.

Oscar II hade fyra söner. Det påstås att han själv skulle ha sagt så här om sina pojkar:

Gustaf  (Gustaf V) ser dum ut men är klok, Carl ser klok ut men är dum, Oscar ser dum ut och är dum,  Eugene ser klok ut och är klok.

Eugene fick ett namn med en tung historisk belastning: Eugene Napoleon Nicolaus: Eugene efter fältherren Eugene av Savojen, Napoleon efter Napoleon III, kusin till prins Eugenes farmor och slutligen Nicolaus, som en hyllning till den ryske tsaren.

Eugene brydde sig inte om någon av dessa. Han fick, som alla prinsar, en grundlig militär utbildning men lyckades hoppa av, slapp bli yrkesmilitär. Han ville bli målare. Fullkomligt uteslutet,  förklarade Oscar II. Ingen i hans familj skulle bli en målarkludd!

Mamma Sofia var mer förstående. Efter att ha rådfrågat experter och fått beskedet att pojken var begåvad, skickade hon honom till Paris för utbildning. 

Han kallade sig då Monsieur Oscarsson. Allt gick bra. Han fick hedersomnämnande på världsutställningen i Paris 1889.

Han kom hem och etablerade sig som en av samtidens mer betydande konstnärer. Prins Eugene blev en pionjär inom landskapsmåleriet, som han införde i den moderna svenska konsten.

Eugen hade en  stillsam, lågmäld utstrålning och hade starka socialliberala åsikter. Han kallades därför för den röde prinsen, i motsats till brodern Carl, den blå prinsen.

Då fadern Oscar II dundrade mot den "omoraliske" Strindberg köpte Eugen hans böcker och gav till brorsönerna. Han stödde skalden ekonomiskt och gick främst i skaldens begravningståg. 

Under kriget demonstrerade Eugen sin avsky för Hitler. Han umgicks med överrabbinen och med kända antinazister.

Eugen gifte sig aldrig, troligtvis för att han inte  var intresserad av kvinnor. Den varma sympati som han allmänt väckte hos dem han mötte och den tabu- och skamstämpel som låg över ämnet på hans tid, gjorde att han förskonades från smutskastning.

Han flyttade in på nybyggda Waldemarsudde på Djurgården 1905 . Huset blev ett vackert konstfyllt hem. Han testamenterade senare hela sin konstsamling till staten. Eugen avled 82 år gammal 1947 och var den första kungligheten som ville bli kremerad. Han ligger begravd på Waldemarsudde. Hans hem och konstsamling är i dag ett mycket uppskattat muséum öppet för allmänheten.

 

Under 1200-talet bytte Magnus Ladulås till sig den del av Djurgården där i dag Waldermansudde ligger. Namnet är en modernisering av medeltida Valmundsö, i dag en del av södra Djurgården.

Underlag: Herman Lindqvist

RUSSOFOBI

Rysskräck eller russofobi är gamla begrepp, belagda i svenska språket 1836. Putinregimens propaganda har ånyo lanserat begreppet och använder det för att bemöta kritiken av den ryska utrikespolitiken. För svensk del är motsättningarna mot Ryssland av mycket gammalt datum. De kan härledas från alla krig vi utkämpat mot Ryssland från medeltiden och fram till 1809-års krig, då vi förlorade Finland. Ett annat exempel på krigiska grannrelationer var de ryska härjningarna längs den svenska kusten från Norrköping till Piteå 1719 till 1721. En rysk amiral Fjodor Apraksin (1661 - 1728) fick av den ryska statsledningen order att med en galärflotta "härja och  bränna så mycket som möjligt" längs den svenska kusten. Det är inte särskilt förvånande att russofobin sitter djupt i den svenska folksjälen.

I dikten och allegorin"Granarna" beskriver Alf Henrikson dessa känslor vi svenskar kan känna gentemot Ryssland. Dikten är daterad 1 april 1943. Vid den tidpunkten hade Tyskland förlorat slaget vid Stalingrad och Röda armén var på väg västerut.

GRANARNA

Från nordost kommer vintern och vildmarksskriet.

Från nordost kommer kölden och barbariet. 

Från nordost kommer ulvens och snöstormens tjut.

Från nordost vandrar granskogen söder ut.

Den kommer och kväver konvaljer och björkar.

Alla ekbackar kommer den hit och förmörkar.

Alla häggar och gullvivor har den ihjäl.

Svart faller dess skugga i människans själ.

Från sydväst kommer svalan och försommarskuren.

Från sydväst kommer värmen och all kulturen.

Från sydväst har vårt folk sina boplatser nått. 

Från sydväst kommer allt som är vackert och gott.

Mot allt detta till strid ser du granarna vandra.

Deras hord är på marsch att ta livet av andra.

Där den står finns ej rosor och lärkor och bin.

Där finns barrhögar bara och frän terpentin.

Den går fram över doftande dungar och lunder.

I dess struptag går lindar och körsbärsträd under.

Alla ljuvliga gräs dukar under däri.

Från nordost är den kommen med mörkt barbari.

Alf Henrikson

Vårt nyblivna medlemskap i Nato markerar tydligt vårt lands politiska tillhörighet men också var vi känslomässigt hör hemma.

 
 

SVERIGE MEDLEM I NATO

Den 7 mars 2024 antogs Sverige som 32:a medlem i Nato vid en ceremoni i Washington.

Den två år långa resan mot medlemskap är över. Det vi nått är en historisk brytpunkt för Sverige. Konsekvenserna kan bli enorma.

För att förstå vad som väntar är det värt att minnas var vi kommer ifrån. Sverige var inte alliansfritt i 200 år på grund av fobisk rädsla för internationella sammanslutningar. Vi var det för att vi till varje pris ville stå utanför konflikter. Bibehålla handlingsfrihet. Inte binda upp oss i åtaganden som kunde eskalera utom vår kontroll. Sverige hade försökt hålla sig med balanspolitik under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Det hade slutat med förlusten av Finland och nära nog med vår undergång som självständig nation.

Den inriktning som följde var att i första hand hålla Sverige utanför krig. Detta var ett vägval grundat främst på realism snarare än idealism. Därför krävde freden ibland att man tullade på sina egna ideal, oavsett om det gällde att transitera tyska tåg eller lämna ut balter till Sovjetunionen.

"Alliansfrihet i fred syftande mot neutralitet i krig", var ingen trollformel.

Flera småstater i Europa försökte hålla sig neutrala under andra världskriget men invaderades ändå. Sverige klarade sig med ett stort mått av geostrategisk tur. 

Det var därför ingen slump att Danmark och Norge var med och grundade Nato 1949 medan Sverige valde att stå utanför. Grannländernas krigserfarenheter hade visat på handlingsfrihetens brister och 

ledde till en annan slutsats. Man måste vara så stark att det inte är lönt att angripa en. Då bevaras freden. Det är den avskräckningen Nato bygger på, som Sverige nu ansluter sig till och förhoppningsvis ger ännu större tyngd. I bästa fall gör vårt Nato-medlemskap att kriget aldrig kommer. Men det är ett spel med höga insatser. Fungerar inte avskräckningen så är vi nu "all in".

Från att ha kunnat stå utanför alla konflikter, även de som rasade alldeles utanför knuten, så har vi

nu bundit oss för att omedelbart dras in i konflikter i stället - och det gäller även långt bort - Svarta havet, Rumänien, Turkiet, Island, Kalifornien.

Andra världskriget kunde vi vänta ut, det tredje får vi utkämpa. Det är trots allt ett ganska stort skifte.

 

Det var Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina som fick vågskålen att tippa över. Men sanningen är nog att vi började den här resan för länge sedan.  Vårt töjbara Nato-medlemskap är bara ändhållplatsen.

Alliiansfriheten hade länge eroderat underifrån. EU- medlemskapet var en del förstås, det allt mer utökande samarbetet  med Nato ett annat. Vårt töjbara kollektiva samvete har nog ersatts av en mer moralisk hållning, där vi nu ser oss ha ett mer direkt ansvar också för andras säkerhet, även på,bekostnad av vår egen. Att vi måste stå upp för demokratiska värden med andra demokratier. "Vi vill få säkerhet men också ge säkerhet", som Ulf Kristersson säger.

Men till syvende och sist har nog det materiella vägt tyngst. 

En trovärdig alliansfrihet kräver ett starkt eget försvar. Men när vårt plötsligt behövdes var det så kört i botten att det var omöjligt att snabbt bygga upp det igen.

Det är svårt att se att medlemskap i Nato stod för något annat trovärdigt alternativ. Att klamra sig fast vid alliansfriheten var förstås inte omöjligt eftersom hot alltid kan bedömas olika.

Det är sant att en invasion mot Sverige skulle vara ett vansinnesprojekt, svårt att lyckas, kostsamt, 

farligt. Men när hotet kommer från ett land som är i full färd med att misslyckas med en kostsam och farlig invasion mot ett grannland börjar den sakliga bedömningen plötsligt väga ganska lätt.

Diskussionen om Sverige i Nato har ännu inte tagit sig förbi för eller emot, men det är onekligen dags nu. Vi har valt väg. Nu får vi ta itu med att bli en så effektiv allierad som möjligt för att ge så mycket tyngd som möjligt åt det säkerhetspolitiska vägval vi har gjort.

Men det finns ingen anledning om att hymla om vad detta vägval betyder. Risken för att vi måste stå själva mot Ryssland har minskat. Risken för att vi dras in i krig utanför våra gränser ökar. Det är svårt att kalla den här utvecklingen något annat än historisk.

Underlag: Niclas Vent, Aftonbladet.