Den 7 mars 2024 antogs Sverige som 32:a medlem i Nato vid en ceremoni i Washington.
Den två år långa resan mot medlemskap är över. Det vi nått är en historisk brytpunkt för Sverige. Konsekvenserna kan bli enorma.
För att förstå vad som väntar är det värt att minnas var vi kommer ifrån. Sverige var inte alliansfritt i 200 år på grund av fobisk rädsla för internationella sammanslutningar. Vi var det för att vi till varje pris ville stå utanför konflikter. Bibehålla handlingsfrihet. Inte binda upp oss i åtaganden som kunde eskalera utom vår kontroll. Sverige hade försökt hålla sig med balanspolitik under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Det hade slutat med förlusten av Finland och nära nog med vår undergång som självständig nation.
Den inriktning som följde var att i första hand hålla Sverige utanför krig. Detta var ett vägval grundat främst på realism snarare än idealism. Därför krävde freden ibland att man tullade på sina egna ideal, oavsett om det gällde att transitera tyska tåg eller lämna ut balter till Sovjetunionen.
"Alliansfrihet i fred syftande mot neutralitet i krig", var ingen trollformel.
Flera småstater i Europa försökte hålla sig neutrala under andra världskriget men invaderades ändå. Sverige klarade sig med ett stort mått av geostrategisk tur.
ledde till en annan slutsats. Man måste vara så stark att det inte är lönt att angripa en. Då bevaras freden. Det är den avskräckningen Nato bygger på, som Sverige nu ansluter sig till och förhoppningsvis ger ännu större tyngd. I bästa fall gör vårt Nato-medlemskap att kriget aldrig kommer. Men det är ett spel med höga insatser. Fungerar inte avskräckningen så är vi nu "all in".
Från att ha kunnat stå utanför alla konflikter, även de som rasade alldeles utanför knuten, så har vi
nu bundit oss för att omedelbart dras in i konflikter i stället - och det gäller även långt bort - Svarta havet, Rumänien, Turkiet, Island, Kalifornien.
Andra världskriget kunde vi vänta ut, det tredje får vi utkämpa. Det är trots allt ett ganska stort skifte.
Det var Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina som fick vågskålen att tippa över. Men sanningen är nog att vi började den här resan för länge sedan. Vårt töjbara Nato-medlemskap är bara ändhållplatsen.
Alliiansfriheten hade länge eroderat underifrån. EU- medlemskapet var en del förstås, det allt mer utökande samarbetet med Nato ett annat. Vårt töjbara kollektiva samvete har nog ersatts av en mer moralisk hållning, där vi nu ser oss ha ett mer direkt ansvar också för andras säkerhet, även på,bekostnad av vår egen. Att vi måste stå upp för demokratiska värden med andra demokratier. "Vi vill få säkerhet men också ge säkerhet", som Ulf Kristersson säger.
Men till syvende och sist har nog det materiella vägt tyngst.
En trovärdig alliansfrihet kräver ett starkt eget försvar. Men när vårt plötsligt behövdes var det så kört i botten att det var omöjligt att snabbt bygga upp det igen.
Det är svårt att se att medlemskap i Nato stod för något annat trovärdigt alternativ. Att klamra sig fast vid alliansfriheten var förstås inte omöjligt eftersom hot alltid kan bedömas olika.
Det är sant att en invasion mot Sverige skulle vara ett vansinnesprojekt, svårt att lyckas, kostsamt,
farligt. Men när hotet kommer från ett land som är i full färd med att misslyckas med en kostsam och farlig invasion mot ett grannland börjar den sakliga bedömningen plötsligt väga ganska lätt.
Diskussionen om Sverige i Nato har ännu inte tagit sig förbi för eller emot, men det är onekligen dags nu. Vi har valt väg. Nu får vi ta itu med att bli en så effektiv allierad som möjligt för att ge så mycket tyngd som möjligt åt det säkerhetspolitiska vägval vi har gjort.
Men det finns ingen anledning om att hymla om vad detta vägval betyder. Risken för att vi måste stå själva mot Ryssland har minskat. Risken för att vi dras in i krig utanför våra gränser ökar. Det är svårt att kalla den här utvecklingen något annat än historisk.
Underlag: Niclas Vent, Aftonbladet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar